Av: Kjell Eriksson


Att gå utanför dörren utan en klocka på handleden är som att gå hemifrån och glömma att ta på sig byxorna. Det har visserligen hänt mig, men det får vi ta upp en annan gång, för nu skulle jag vilja ventilera mitt så kallade i-landsproblem vad gäller just klockan på handleden.

Jag är tidsoptimist. Numera förvarnar jag alla jag ska träffa i ett möte att de inte bör ringa till Missing People det första dom gör, utan istället helt enkelt vänta lite om jag inte dyker upp i tid. Därför är just klockan så viktig för mig. Den måste sitta där på handleden, så att jag ser hur sen jag är. Men den är också något som jag tycker är snyggt. Därför vill jag ha en snygg klocka.

Vad som är snyggt är väldigt olika, men om jag får bestämma så gillar jag klassiska bruna rejäla läderarmband, som bär upp en stor klocka, som gärna får vara rund och svulstig och ha stora siffror. Casio-plast går också bra, gärna en sån där stor G-shock med höjdmätare, även om jag inte har några planer att bestiga Mount Everest utan mest åker rulltrappa i Stockholms innerstad. Men så är jag också galen i prylar och sådant som är nytt och modernt. Därför har jag provat en massa olika så kallade smarta klockor.


Pippi Långstrump hade ju olika färg på strumporna, så då ska det väl också kunna bli trendigt att bära två klockor, en på varje arm. Vem vill börja?


Den jag har fastnat för rent funktionsmässigt är Apple Watch. Det är väldigt bra att kunna svara i telefon på handleden, hur konstigt det än kan låta (vilket det också gör när mamma ropar att hon älskar mig någonstans ifrån jackmudden). Det är också väldigt bra när man vill smygläsa ett sms på ett möte, eller när man vill vinna ett musik-quiz och därför använder appen Shazam.

Så långt, väldigt bra, men ack så ful den är. Jo, det är den, för den blir aldrig som en klassisk klocka, en sån som farfar hade. Är det så illa att intelligens och utseende inte går hand i hand? Är det därför vältränade fotomodeller är korkade, och vi som är tjocka och fula är intellektuella och smarta? Den smarta klockan kan en massa saker men är ful. En vacker Rolex kan ingenting, förutom att säga vad klockan är, men är vacker och oemotståndlig.

Smartklockan, oftast fyrkantig och lämnar en tom mörk yta på armen (även om Apple nu skryter med någon slags always-on-display, som jag ännu inte hunnit testa än). Apple försöker förstås, med färglada armband och Musse Pigg. De erbjuder också digitala urtavlor som tyvärr mest påminner om kinesiska ätpinnar som kör plockepinn med sig själva, så att man inte har någon aning om vad klockan är. Varför finns inga Rolex-skal, Certina-diamanter att klistra på, eller Casio-kalsonger som man kan trä på sin smartklocka? Hur kunde det blir så här? Klockan på armen har ju ändå en lång tradition, att överleva farfarfarfarsfar i både utseende och funktion, medan en Apple Series nr 4 redan efter ett par månader säckar ihop i Litium-Jon-brist kollaps.

Nåja, jag vill inte gnälla, utan tänker att jag får väl komma med något konstruktivt. Variera sig tänker du. Nej säger jag, för har man väl vant sig att byta låt, läsa sms och få notiser i sin klocka blir man knäpp den dagen man inte har dessa funktioner runt handleden. Lösningen måste därför vara att vi börjar använda våra båda handleder. På den ena har vi smartklockan och då kan den fortsätta se lika tråkig ut som Landstingets plastband som används för att märka upp halvdöda patienter. På den andra handleden där har vi urverket nr 1, Farfars Rolex, eller 80-tals-Casion.

Pippi Långstrump hade ju olika färg på strumporna, så då ska det väl också kunna bli trendigt att bära två klockor, en på varje arm. Vem vill börja?

Kjell Eriksson, som förutom tidsoptimist är radioman, TV-personlighet, bloggare och författare. Han har bl.a. medverkat regelbundet i Vakna med The Voice, Pippirull, Gomorron Sverige på SVT och varit programledare i Morgonpasset i P3.