Text: Hans Persson
Detta är en krönika. Åsikter, slutsatser och resonemang är skribentens egna.
Om man pysslar med klockor, och har fler än typ…två, så brukar man förr eller senare få epitetet “samlare” av vänner och bekanta. Och det kanske man är, fast inte nödvändigtvis? Jag ser mig inte som klocksamlare fast jag har fler än två klockor. Jag ser mig däremot som klockintresserad, jag har flera klockor för att kunna ha rätt klocka vid rätt tillfälle. Om det skulle klassas som en samling så har jag med samma resonemang också en samling skjortor. Fast det har jag ju inte. Inte en samling strumpor heller, eller för den delen skor.
Jag har dock ett antal skjortor, som passar vid olika tillfällen. Precis som med klockorna (och strumporna och skorna).
Ett snabbt svep på internet definierar inte en samling så väldigt specifikt. Att äga fler exemplar av en grej än man behöver, att samlaren identifierar sig som samlare eller att det finns en röd tråd i samlingen är några förslag. Inte enligt någon av dessa definitioner är jag samlare.
Entusiast?
Entusiast då? Jag är klockentusiast, helt klart. Jag gillar att läsa om klockor, kolla på klockor “i verkligheten” och i viss mån att köpa klockor. I och med att jag helt saknar röd tråd i samlandet så är det mer eller mindre per definition inget samlande. Ibland dyker en intressant klocka upp som jag behöver, ibland sitter jag och surfar runt och inser att jag behöver en viss klocka. Jag kan dessutom ha stor glädje av klockor jag aldrig sett i verkligheten, och nog aldrig kommer att äga. Att läsa om Jacob & Co:s superkomplicerade klockor eller kolla in gamla annonser för svenska postorderklockor gör mig glad. Att gå på auktion och klämma och känna på olika pjäser är också väldigt trevligt.
Den sociala biten av klockentusiasmen är också givande. Man träffar folk från vitt skilda bakgrunder och med olika ingångar till klockorna. Även samlare. Att höra någon riktig samlare lägga ut texten om jakten på den sista saknade tavelkonfigurationen hos en sextiotalsklocka är intressant, även om jag råkar tycka att den varianten är ful.
Entusiast utan samling?
Finns det då entusiaster som inte har några samlingar? Jag kan på rak arm komma på att till exempel arkitektur och dyr konst lämpar sig bättre för entusiasten än för samlaren. Om medeltida kyrkor är det som kittlar ens sinnen kommer logistiken bli vidrig då samlingen ska samlas in. Den dyra konsten är också lite meckig. Man kan älska Rembrandt passionerat, men jag skulle ändå säga att det är svårt att ha en stor privat samling. Det krävs en hyfsad plånbok, och några av de verk man vill ha på väggen blir nog svåra att köpa, även med obegränsad budget.
Fast någonstans tror jag att en entusiast vill – om inte äga – i alla fall befinna sig i närheten av det den älskar. Jag gissar vilt, men det känns ändå sannolikt att många anställda på Rijksmuseum har ett passionerat förhållande till konsten där. Kanske talar de även på fikarasten om tavlorna som “våra” tavlor?
Om jag ska sy ihop det här så kanske det blir den vanliga slutsatsen, det spelar ingen roll vilken etikett man sätter på sig själv. Att bli kallad samlare av folk är ju inte så illa, även om man själv inte ser sig som det.
Det viktigaste är att det är trevligt, och att man har glädje av de saker man äger. Eller inte äger.
/Hans Persson
Kjell Eriksson är inte bara tidsoptimist han är också en förespråkare av dubbelpipigt. Här är
The hype is real? NFT, non fungible token, har varit årets grej i konstvärlden. Nu hakar såväl m
I ett och ett halvt år har vi levt med en pandemi som lett till till stora förändringar på både