Keepern. Klockan jag aldrig säljer.

Text & bild: Albin Johansson


Det finns lika många sätt att angripa klockintresset på som det finns klockor. Oavsett om man ser sig själv som en samlare där varje objekt är noggrant utvärderat och kalkylerat in i sin plats i samlingen. Eller är personen som spontant råkat köpa en klocka för att låta tidens gång utvisa om den blir kvar eller inte så finns det ofta en method to the madness.  Gemensamt för många är dock att det finns klockor en aldrig kommer att sälja. Även jag har en sådan klocka.

min morfar hade en klocka ute på lantstället han brukade använda när han hamrade

Jag har genom åren stött på personer som budat hem klockor på suddiga bilder från sydamerika med hjälp av Google translate och en stor dos förmåga att hålla huvudet kallt. Likväl känner jag samlare som sitter med ark i excel och räknar ut i detalj vad nästa klocka ska bli baserat på tillverkare, material, komplikationer med mera. Intresset handlar om aktiva val. Och oavsett om du har en klocka åt gången eller 25 stycken i rotation så är det vedertaget att försäljning av klockor för det mesta sker förr eller senare. Ibland för att inte ersättas med någonting alls och ibland för att ersättas av en eller fler klockor. Med detta beteende omkring mig dagligen så känner jag mig trygg i att jag sommaren 2013 fick en klocka jag aldrig kommer sälja. Kalmar stads hedersgåva är graverat i baklocket i en cirkel runt den klassiska sjöhästen som många känner igen.

I avsnittet av Urbildningsradion som är min samlarprofil berättar jag att min morfar hade en klocka ute på lantstället han brukade använda när han hamrade (det var så han uttryckte det). Jag anade tillräckligt med oråd för att fråga om han visste vilket märke det var på klockan. Det visade sig vara ovan nämnd Omega Seamaster från 60-talet som kom på en tidsenlig fixoflex-länk. En länktyp som på den tiden var populär att ha på armbandsur istället för ett klassiskt läderband. Då den faktiskt hade använts under diverse snickerier över decennier utan ett besök hos urmakaren så var den i behov av någon form av kärlek från en urmakare. Så det första jag gjorde när jag fick klockan över en kopp kaffe i juli 2013 att skicka den för service, glasbyte och en väldigt lätt polering. Viktigt för mig här var att poleringen var just lätt, allt för att inte förstöra formen på boetten.

I perioder har den sedan använts och i perioder har den legat i lådan utan att egentligen få den uppmärksamhet den förtjänar. Men när jag nyligen hittade en sliten länk som jag kände att jag behövde testa på klockan och fick se slutresultatet så blev jag nykär. Jag kände starkt att det efter alla klockor som har passerat och som kommer att passera, så är det skönt med någonting som jag alltid kommer uppskatta och alltid kommer finnas i den där lådan eller på armen. Det är klockan jag aldrig kommer att sälja.