Omega Seamaster ”Fat Lugs” – Stilfantom från förr

Text: Filip Ericsson
(Första bilden från Bukowskis)

---

Omegas så berömda modellserie Seamaster visades redan 1948 och är mest känd för sina kapabla dykarur. Under dess första decennium var den dock ingen dykarklocka utan ett elegant men stryktåligt herrur med anor från andra världskrigets field watches. Eqotime lyfter fram dessa mindre uppmärksammade Seamaster-klockor och visar upp artikelförfattarens egna från 1958. 

 “Vilken stilfantom!” utbrast en bekant helt spontant när han fick se mitt nyförvärv, en ursprunglig Omega Seamaster, en “fat lug” från 1958. 

För en kort tid sedan, efter att tidigare ha legat i dvala, exploderade helt plötsligt mitt intresse för de första årens Seamaster-klockor. De har ju varit oförlåtligt bortglömda sedan de maskulina dykaruren med samma namn övertog modellens kändisskap 1957, ett tillstånd som gällt ända sedan dess.  

Men jag ville tillbaka till ursprunget, innan Seamaster dök ner i havsdjupet. För i början var den någonting annat, en civil ättling till de armbandsur som tjänstgjorde hos diverse allierade styrkor under andra världskriget. Den kanske mest kända krigs-Omegan är dess variant av “The dirty dozen”, de armbandsur från tolv schweiziska tillverkare som upphandlades av det brittiska försvarsministeriet.  

Omega tillförde här teknologi för vattentäthet och stöttålighet som skulle visa sig passande för de civila klockor som följde vid slutet av 1940-talet. En klocka för “town, sea and country” menade Omega i reklamen, för gentlemän som önskade vara eleganta i sin storstadsmiljö men som inte ville skiljas från sitt snygga armbandsur under vandringen eller fisketuren.   

Den allra första Seamaster-klockan lanserades under 1949. Med en klassiskt harmonisk boettform och en diameter på för tiden traditionella 34.5mm skulle den attrahera storstädernas karriärmän, medan de tjocka luggarna skänkte en maskulin anstrykning som antydde att det fanns mer att glädjas åt under den polerade ytan.  

Vattentätheten angavs till 60 meter – remarkabelt vid den tiden – och klockan klarade temperaturer på upp till 50 grader Celsius och ner till minus 40. Man kunde alltså se Omega Seamaster som märkets motsvarighet till Rolex Oyster Perpetual, och senare Explorer. Elegant, versatil och stryktålig i ett enda smakligt paket kanske man kan säga. Det ska dock nämnas att varianter med 30 meters täthet salufördes parallellt.  

Inuti tickade en utveckling av Omegas första automatiska urverk. Caliber 28.10 hade debuterat redan 1943 och var en så kallad bumper-automat, där en vikt vred upp drivfjädern genom att röra sig fram och tillbaka inom ett visst spann och skapade ett “bump”-ljud när den nådde sina ändar – som en hammare.  

Den första generationens Seamaster kom i ett flertal utföranden och med flera olika referensnummer, liksom olika urverkskalibrar (Caliber 332/342/343/344/351/354). De fanns med stor sekundvisare, liten sekundvisare vid “klockan 6” och salufördes med boett i stål, gulddoublé och guld. 

Efter något år dök varianter med datum upp samt en större variant med boett om drygt 36mm, i folkmun kallad “Jumbo”, då den ansågs osedvanligt stor (!). Tänk så tiderna förändras.  

De flesta Seamasters hade automatiska urverk även om manuellt uppdragna versioner också såldes. I mitten av 50-talet ersattes vidare bumper-automaterna av urverk med rotor som rörde sig 360 grader, det vill säga såsom automatiska urverk ser ut idag.  

Den nya tätningstekniken var av samma typ som hos ubåtar i form av en O-ring i gummi, för att försegla boett och krona mot läckage. Och modellens vattentäthet bevisades 1955 när dykaren Gordon Mclean satte rekord och dök ner till 62,5 meter med en rektangulär, osedvanligt dressig Seamaster i guld (ref. OT 3971) på armen. Betänk att den knappast var ämnad som dykarklocka och att det hela skedde ett par år innan den riktiga dykar-Omegan (Seamaster 300) såg dagens ljus. 

En annan PR-strapats var när Omega-folket spände fast en Seamaster utanpå en DC6 under en flight över Nordatlanten 1956. Lyckligtvis tickade den på precis som vanligt efter landning på nästa kontinent! 

1957 kom så den första riktiga dykarklockan under namnet Seamaster 300 med en boett på hela 38,5mm och en för dykarur sedvanlig, vridbar bezel. De klassiska icke-dykarna kom dock att saluföras parallellt, och så har det alltid varit.  

Idag utgörs Seamaster i icke-dykar-variant som bekant av Aqua Terra, onekligen en andlig uppföljare till ursprungets Seamaster – ett elegant men tåligt armbandsur för alla tillfällen, för alla eventualiteter.  

Min Seamaster “fat lug” 

Det var flera skäl som låg bakom att jag började leta efter en tidig Seamaster. För det första personifierar de den okonstlade skönhet som så ofta präglar 1950-talets formgivning, det är vansinnigt snygga klockor helt enkelt. Ett skäl så gott som något.  

För det andra är Seamaster-klockorna från tiden innan dykarurens entré riktiga bubblare på vintage-marknaden. Med sin bakgrund från andra världskriget utgör de onekligen intressanta historiska dokument samtidigt som de ännu inte har fångat det intresse som gör att priserna rusat. De är kopiöst prisvärda helt enkelt, fjärran från de efterföljande dykarklockornas astronomiska prisbild.  

För det tredje äger artikelförfattaren en nutida Seamaster Diver, och en ursprunglig Seamaster passar därför så väl in i den lilla men naggande goda samlingen.  

Min klocka har referensnummer CK 2846 och är från 1958. Det är en så kallad “fat lug” vilket innebär att den har det boettformspråk med förhållandevis tjocka luggar som introducerades med den första Seamastern. Det här formspråket följde med i ungefär ett decennium varpå luggarna smalnade av.  

Boetten mäter, precis som hos den första Seamastern, 34.5mm och är runt 11mm hög. Nätta mått alltså medan luggarna gör att den ter sig något större på handleden än måtten antyder. Det innebär att den faktiskt passar fint även på min 2020-talsarm!  

Inuti tickar ett automatiskt urverk i form av Caliber 501, en verklig klassiker i Omega-sammanhang. Caliber 501 har en 360-gradersrotor och är alltså ingen bumper. Det kom ut på marknaden vid mitten av 50-talet och tillverkades således under märkets ”guldålder” med ett synnerligen gott rykte hos Omega-kännarna. Ett mer hållbart och pålitligt urverk är helt enkelt svårt att finna, någonstans.  

Då en service utfördes i slutet av 2020 förväntas min klocka ticka på exakt och felfritt även långt bortom sina 65 år. Remarkabelt! 

Att jag till slut valde just detta exemplar berodde på att skicket stack ut från det mesta bland alla annonser som klickades förbi. Den var enligt uppgift orörd och orenoverad och hade av det sagolika skicket att döma troligtvis levt det mesta av sitt liv i en byrålåda. Jag köpte den från en handlare på Värmdö som i sin tur köpt den från en äldre herre, också i Sverige. Den har alltså sannolikt levt hela sitt stilla liv här i landet.  

Van vid min 42-millimetersblaffa till Seamaster Diver ter sig den lilla ur-Seamastern som ofantligt nätt. Viktlös närmast som en fågelfjäder försvinner den på handleden. Trots sina krigsgener där dess förfäder var med och stormade Normandie hör den idag mest av allt hemma under en manschettförsedd skjortärm på en bröllopsmiddag.  

Den gräddljusa, lätt tvåtoniga urtavlan är förbluffande vacker att okulärskåda, patina finns där men är ytterst försynt, ett tillstånd som även gäller för den opolerade boetten.  

Ett mockaband i ljusbrunt följde med klockan men jag grävde fram ett helt nytt läderband i svart från anrika Condor som dessutom redan var försett med ett originalspänne från Omega i gulddoublé. Kontrasten är fantastisk och det tidstypiskt mönstrade, engelska lädret lyfter verkligen den gamla Seamastern till nya höjder.  

En av behållningarna med vintageklockor är nog för övrigt den ofrånkomliga mystiken kring dem. Man kan inte låta bli att undra vem det var som köpte dem nya, varför han eller hon valde just dem, var på jorden det skedde, och så vidare.  

Det svindlar att fantisera om den okände person som klev ut från en butik med samma klocka som jag nu håller i min hand, till en helt annan värld än den vi känner idag. Sovjet, Volvo Amazon, hattar och rockar och folkhem under utbyggnad. Det är för mig fascinationen med gamla saker, den eviga undran om vad de varit med om tillsammans med sina ägare under alla dessa decennier.  

Jag försöker regelbundet använda min Seamaster 2846; hur fin den än är ska den inte få ligga orörd i en mörk låda. För att bruka 50-talsklockor fungerar nämligen alldeles utmärkt. Är de servade och justerade kan de vara förbluffande pålitliga och exakta.  

Det enda man behöver se upp med är att hålla vätan ifrån dem. Det finns alltid en risk att råka spruta vatten på dem över handfatet och det gäller att de göms ordentligt under kläderna när man cyklar till jobbet i ett ymnigt snöfall kring nollan. Klarar man det är det bara att njuta av deras konstfullhet och nätta proportioner. En riktig livsförmån är det! 

För den som är ute efter en tidig Seamaster har ett oändligt urval att gräva i. Referensnumren är otaliga, utförandena hos urtavlorna oändliga. Inte ens Omega har ett fullständigt register att visa upp. Nedan följer ett så gott urval av referenser (för tjock-luggade Seamasters) som varit möjligt att vaska fram. Priserna börjar på kanske 6000 kronor för exemplar i välfungerande skick, och slutar på över 20 000 kronor för de allra finaste och mest eftersökta versionerna.  

---

Referensnummer Seamaster ”Fat Lugs”, 1949- 

CK 2493, 1949-, 34.5mm, Caliber 332 (bumper), liten sek. visare 

CK 2518, 1949-, 34.5mm, Caliber 343 (bumper) 

OT 2518, (samma som ovan i guld) 

CK 2576, 34.5mm, 1952-, 30m, Caliber 342/344 (Bumper), liten sek. visare 

CK 2577, 1949, 30m, Caliber 351/354 (bumper), stor sek. visare 

CK 2657 Jumbo, 36.2mm, 1949-, Caliber 342/344 (Bumper) 

CK 2759, 34.5mm, 1954, Caliber 420 (manuell), stor sek. visare 

CK 2767, 34mm, Caliber 354 (Bumper), stor sek. visare 

Calendar 2627, 35.3mm, 1952-, 30m, Caliber 353/355 (Bumper) 

CK 2766, 1953-, 30m, Caliber 344 (Bumper), liten sek. visare  

CK 2757, 35.3mm, 1954-, 30m, Caliber 355 (Bumper) 

CK 2794, 36mm, 1953 

CK 2828, 1954-, 30m, Caliber 471 (rotor), stor sek. visare 

CK 2846, 34.5 mm, 1954-58?, Caliber 501 (rotor), stor sek. visare  

CK 2848, 34.5mm, Caliber 491 (rotor), liten sek. visare  

Calendar CK 2849-3 SC, 34.5mm, 1956-62, Caliber 503 (rotor), stor sek. visare 

CK 2916, 1957-, 30m, Caliber 471 (rotor) 

CK 2921, 1957-, 34.5mm, 30m, Caliber 501