Text: Filip Ericsson


Ett nytt år har inletts och för klockälskare betyder det alltid spänd förväntan om vad det nya året kommer att erbjuda i form av nya modeller. Eqotimes Filip Ericsson har låtit tankarna flöda och listar sex klockor han önskar sig på marknaden under 2023 – vissa mer troliga än andra. 

Något av det bästa som finns för alla med armbandsur som sin religion är att surfa runt på internet och leta efter klockor, plugga klockor, lära sig allt om ett märke eller en modell eller bara få okulärnjuta vackra foton över sina favoriter. Klockor snurrar hela tiden i våra huvuden, vi gör imaginära listor på vilka ur vi önskar i samlingen, vilka vi planerar att köpa. Vi sparar och tänker och drömmer.  

Hela denna karusell som kretsar i våra hjärnor innefattar dock även en hel del frustration. Tänk om det märket kunde göra en sådan klocka, tänk om de hade kunnat göra den modellen så och så, och så vidare.  

Det finns mycket som inte är perfekt där ute och som vi önskar tillverkarna hade gjort annorlunda. Det är just det denna artikel handlar om och här är mina egna önskemål om vilka klockor jag skulle vilja se under 2023. Vi tar det i bokstavsordning. 


Jaeger-LeCoultre Master Compressor Diving 

Jaeger-LeCoultre. Låt namnet vila på tungan. Det liksom osar klass, kvalitet, historia – och god smak. Det traditionstyngda företaget tillverkar dyra, men knappast de dyraste, klockorna. Exklusiviteten i namnet spelar på något sätt i en ännu högre liga än vad priserna antyder, och några av dess modeller tillhör verkligen klockhistoriens stora klassiker.  

Märket har därigenom en stor skara beundrare vilket i sin tur innebär svallande känslor inför deras produkter. Och därför är många frustrerade över att Jaeger-utbudet idag har ett gapande hål i sin modellpalett.  

Märket må vara känt för sina legendariska dressklockor såsom Reverso och Master Ultra Thin, men dess historia innefattar även tuffa tool watches, några med militär koppling. Jaeger-LeCoultre var exempelvis ett av märkena i det mytomspunna “The dirty dozen”, och tillhandahöll därmed klockor till den brittiska krigsmakten vid slutet av andra världskriget. 

2002 utkom en serie sportklockor med en ny teknologi för att säkra kronan – Master Compressor. Det innebär ett litet reglage på kronan som vrids en bit för att låsa/låsa upp, istället för en skruvad krona som annars är brukligt hos vattentäta klockor. Detta ska ha underlättat hanteringen av kronan.   

Modellen kom i ett flertal utföranden, storlekar om 42, 44 och 46mm och komplikationer såsom alarm, GMT och kronograf, samt dykarversioner med vridbar bezel och vattentäthet ända ner till 1000 meter. Kompressor-tekniken gav kronan ett utstuderat utseende och särskilt på varianter med två kronor stack modellen ut med en stark macho-anstrykning.  

2010 utkom så en riktig goding i form av Master Compressor Diving Navy SEALs, och nu kommer vi till kärnan i utläggningen: vi vill ha den tillbaka!  

För det första var formen mer återhållen än andra varianter i Compressor-serien och för det andra hade USA:s mytomspunna, militära elitdivision Navy SEALs varit med i utvecklingen. Resultatet blev ett klassiskt format dykarur som skulle passa för hemliga uppdrag i prekära miljöer (får man förmoda) och som samtidigt hade tydlig Jaeger-LeCoultre-DNA, särskilt hos urtavlans typsnitt.  

Måtten var 42mm över boetten och 12.75mm på höjden, vattentäthet till motsvarande 300 meter och inuti tickade Jaeger-LeCoultres fina Caliber 899-verk. Kanske lite väl fint för den här typen av klocka enligt vissa. 1500 stycken sattes samman fram till 2011 då produktionen upphörde. Master Compressor som modell lades ner 2017. 

Idag finns visserligen den diskreta sportklockan Polaris med sina två kronor och invärtes bezel i märkets modellutbud, men nog framstår den som en relativt platt och karaktärslösa figur? Vidare är den omotiverat tjock och kostar också en ordentlig slant. Åtminstone jag vill ha mer bang får the bucks.  

Och där kommer en Master Compressor-inspirerad, maskulin dykarklocka in i bilden, ett armbandsur med en tydlig blinkning åt Jaeger-LeCoultres charmanta tool watch-historia, utan att förlora märkets typiska elegans och raffinemang.  


IWC Ingenieur 

IWC har i decennier mejslat fram en form av maskulin, teknisk prägel hos sina klockor. Idag är det dock en hel del jag skulle vilja förändra i dess produktportfölj så jag har fått begränsa mig till de två viktigaste. 

Vi börjar med IWC-klassikern Ingenieur. Jag har aldrig varit så nära till gråt, i klocksammanhang åtminstone, som när den snygga, karaktärstinna IWC Ingenieur 3239 helt plötsligt gick ur tiden 2017.  

Och eftermälet var grått som en mulen januari-tisdag. Efterföljande, och tillika dagens, Ingenieur hade förvandlats till en förbluffande intetsägande produkt, fjärran företrädarens egenartat industriella skönhet. Man valde uppenbarligen en starkt retroinspirerad form, men tappade bort sig på vägen.   

Där nuvarande version ligger nära den första Ingenieuren från 1954 i sitt formspråk, inspirerades företrädaren 3239 (från 2013) istället starkt av Gerald Gentas stringenta lyxsportklocka från 1976.   

Dessutom innehade 3239 ett fullödigt magnetskydd, modellens själva kärnvärde, medan dagens Ingenieur saknar detta. Så snälla IWC, skrota 50-talsformen och återinför Gentas designspråk samt de tekniska specifikationer som detta legendariska instrumentur förtjänar. 


IWC Aquatimer 

En annan sann klassiker i IWC-sammanhang är dykarklockan Aquatimer som dök upp 1967. Den var märkets första dykarklocka och utvecklades som ett svar på tidens ökande popularitet för rekreationsdykning. Med sin invärtes vridring har den sedan dess stått stolt bredvid övriga högdjur bland dykarklockor såsom Omega Seamaster och Rolex Submariner.

Dagens Aquatimer är onekligen en duglig dykarklocka, men nog har den förlorat skönheten och egensinnet från företrädarna. 1997 släpptes IWC Aquatimer GST (ref. 3536), där GST stod för Gold Steel Titanium vilket anspelade på tre tillgängliga boett-material.   

Den nya dykarklockan klarade hela 2000 meter (!) och bjöd på en originell form som skrek ändamålsenlig verktygsklocka samtidigt som den osade IWC-prägel. Inuti tickade i sedvanlig ordning ett modifierat ETA 2892-verk som passade GST-dykaren som handen i handsken. Exakt, pålitligt, lättservat.

GST mätte rejäla 42mm i diameter och 14.5mm på höjden. Något vida mått för kontoret måhända, men de 2000 metrarna lär ha förlåtit det. Och det var förstås snäppt utanpå en dykardräkt som den hörde hemma.   

GST generation två (ref. 3548) utkom 2004 och återgick till originalets Aquatimer med invändig vridring. Men likt sin företrädare innehade även nya GST en särpräglat industriell ton i uttrycket, samtidigt som man hade lyckats mejsla fram en högst nyskapande form. Mästerligt. 

Nya GST kom i flera varianter som klarade 1000 såväl som 2000 meter, som kronograf, evighetskalender och med boett i stål, titan eller guld. Ett stringent format dykarur för alla smaker således. 

Båda dessa Aquatimer-varianter har tack vare sin självsäkra, karaktäristiska form en hängiven skara entusiaster världen runt, och jag anser att de i sin egenart är oceaner mer tilldragande än nuvarande version. Gör om, gör rätt och återgå till fornstora dagar. 


Rolex Milgauss

Rolex Milgauss introducerades 1956 som ett i raden av armbandsur för yrkesgrupper som krävde precision och pålitlighet i miljöer där de utsattes för magnetiska fält – såsom vissa typer av vetenskapsmän och ingenjörer. IWC Ingenieur (1954) har vi redan nämnt och Omega Railmaster (1957) är en annan. Just Milgauss utvecklades för anställda på CERN, den europeiska organisationen för kärnforskning.  

2007 introducerades den Milgauss som saluförs idag (116400), en udda figur i Rolex modellprogram med sitt gröna safirglas och en högst egenartad sekundvisare formad som en stiliserad blixt, i orange.  

Det som utmärker Milgauss, förutom nämnda egenheter, är den feta boetten som härstammar från en tid då blaffighet var på högsta mode i klockbranschen. Ju större och tjockare, desto bättre. Nuvarande modell har en boett om 40mm med en tjocklek på över 13mm, och luggar grova som Jan Guillous underarmar – varpå internetforumen har nedlusats med klagosånger över Milgauss stabbighet.  

Sedan dess har modet svängt och folk har börjat uppskatta mer slimmade mått i gen. Downsizing är på modet just nu.  

Rolex Air-King, en annan styvmoderligt behandlad kuf i märkespaletten, ömsade skinn förra året och kan ses som en föraning om hur nästa Milgauss kan te sig. Air-King begåvades nämligen med en rejält nedslimmad boett. Fortfarande på (idealiska) 40mm men endast 11.59mm tunn och märkbart smalare luggar som tillsammans ger ett betydligt smäckrare intryck.  

Utöver det erhöll boetten även kronskydd likt Submariner och GMT Master (första gången hos en Rolex utan vridbar bezel), samt nya Caliber 3230-verket som så pålitligt och exakt driver nästan alla nuvarande Rolexklockor i en eller annan form.  

Skyddet mot magnetfält är nu så bra att 3230 lär duga även för en ny Milgauss, men frågan är då vad som ska få modellen att sticka ut; ett ännu bättre magnetskydd? Oavsett det är Milgauss en riktig Rolex-klassiker som förtjänar en nystart, med det nya urverket såväl som den sportigt eleganta boetten från Air-King.  

Framför allt vill vi se en mer harmonisk urtavla än hos Air-King, dess ständiga akilleshäl. Och undertecknad slipper gärna den barnsliga blixtvisaren också!


Universal Genève Polerouter

Finmärket Universal Genève är lika anrikt och distingerat som det är anonymt. Förr i världen utgjorde företaget en spelare bland de stora medan det idag för en undanskymd tillvaro med ett minst sagt sömnigt modellutbud. Man undrar hur de kan leva kvar under de förutsättningarna. 

Det borde dock finnas goda möjligheter för märket att kliva tillbaka in i rampljuset, något som blir tydligt när man blickar in i dess historia. Ett armbandsur som står ut som en Graal i Universals universum är en hakdroppande elegant instrumentklocka vid namn Polerouter som introducerades 1954.  

Jag har länge gruvat på det, länge funderat på hur man kan låta en sådan här godbit sitta outnyttjad i den historiska byrålådan. Särskilt som retrotrenden på klockmarknaden är fortsatt glödhet. Vad väntar man på? 

Det var 1953 som vårt nordiska flygbolag SAS invigde sin nya rutt för flygning mellan Köpenhamn och Los Angeles. Den gick över Nordpolen och sparade hela 14 timmar i flygtid mot den gamla rutten, 22 timmar mot tidigare 36.  

Detta skapade dock ett problem: magnetism. Magnetfälten över Nordpolen är extremt starka och SAS fick utveckla ett helt nytt navigationssystem för att lösa problemet. Även armbandsuren som bars av piloter och övrig kabinpersonal påverkades negativt.  

Universal Genève, som redan samarbetade med SAS, tog på sig uppdraget att utveckla en klocka som skulle fungera under dessa förutsättningar. Den då okända, schweiziske formgivaren Gerald Genta fick uppdraget att rita den nya klockan. Ja, Polerouter är alltså en Genta-design. 

Polarouter (som den hette i början) introducerades 1954 som SAS officiella pilotklocka. Året efter döptes den om den Polerouter varpå det gamla bumper-urverket ersattes med en ny, innovativ enhet (Caliber 215) med så kallad mikrorotor. En elegant lösning som anstod ett fint märke som Universal Genève.  

Polerouter producerades i olika utföranden fram till 1969 och företaget har sedan dess – mig veterligen – inte salufört någon modell som varit i närheten av dess sublima elegans. Det är således dags att rätta till misstaget, haka på den alltjämt rådande retrotrenden och ge oss ett nytt vackert instrumentur att sukta efter. Med mikrorotor.  


Vacheron Constantin Overseas Ultra-Thin

Vacheron Constantin tillhör den “heliga treenigheten” i den schweiziska klockindustrin. De övriga två är Patek Philippe och Audemars Piguet, och de tre anses stå på den absoluta toppen av klockberget. Åtminstone vad gäller prestige och horologisk excellens.    

Det är därför inte konstigt att Vacheron 1977 hängde på trenden med det då nya segmentet “lyxsportklockor” som skapats av Audemars Piguet 1972 (Royal Oak) och fortsatt med Patek Philippe 1976 (Nautilus). 

Vacherons bidrag tillkom som ett 222-årsjubileum varpå klockan döptes till just “222”. Samma succé som konkurrenternas idag så omhuldade bidrag blev den dock aldrig och lades ner 1984.  

Uppföljaren med namnet Overseas dök upp 1996 med ett helt nytt formspråk. Det var ett egenartat och kompetent bidrag till det översta pinnhålet av lyxsportklockor, men lika populär som Royal Oak eller Nautilus blev inte heller Overseas. Även om priserna idag har rusat iväg uppåt och de inte heller går att få tag i hos auktoriserade handlare för vanliga dödliga.  

Jag stämmer själv in i de svala känslorna för Overseas, känslor som dock har hettat till ordentligt sedan ett par nya varianter tillkom i början av 2016. Vi talar om Ultra-Thin och Overseas 37mm där den karaktäristiska Overseas-formen slutligen fått blomma ut till sin fulla potential.  

Främst Overseas Ultra-Thin tog jag till mitt hjärta, en äkta grail watch och i det närmaste ouppnåelig dröm vars magik nästintill uppnår samma grad som en klassisk Royal Oak Jumbo. Penndragen hade skärpts till och lett en mer slimmad uppenbarelse som fulländades genom betydligt nättare boettmått.  

Ultra-Thin såldes uteslutande i vitguld och mätte 40mm i diameter samt blott 7.5mm på höjden. Detta möjliggjordes av Calibre 1120, en legendarisk enhet som en gång utvecklades av Jaeger-LeCoultre på uppdrag av Audemars, Patek Philippe och Vacheron Constantin. Med en höjd på blott 2.45mm hade Jaeger-LeCoultre skapat världens tunnaste automatiska verk.  

Ultra-Thin lades ner efter ett tag och jag saknar den, för nog var den med marginal den attraktivaste varianten i Overseas-programmet, tydligt mer harmoniskt formgiven än den tjockare “standardmodellen” på 41mm. Så låt oss nu få en ny! Och jag vill ha den i stål som den lyxsportklocka den ska vara, om inte annat för att få ner priset från den halvmiljon originalet betingade.  

I övrigt ter sig Vacheron Constantin som märke storligen omtyckt, exklusivt och smakfullt som kanske inget annat men samtidigt mer nedtonat än Patek Philippe och Audemars Piguet, i positiv bemärkelse.


Epilog 

Av mina sex önskeklockor 2023 är två av dem synnerligen verklighetsnära drömmar, åtminstone om man får tro de rykten som florerar i klockrelaterad media.  

En ny Milgauss torde vara en förutsägbar nyhet vilken dag som helst, då Rolex nyligen har uppdaterat sina övriga sportklockor men ännu lämnat Milgauss ifred. Då nuvarande version är 16 år gammal och innehar ett redan obsolet urverk är det enda alternativet till en ny version, att den läggs ner. Och det vore väl urbota trist. 

Ryktena om en ny Ingenieur är något mer oförutsägbara. Att den nuvarande, anonyma varianten knappast lär vara någon storsäljare talar för att en ny bör vara på väg, dock kanske inte under 2023 – modellen firar ju 70-årsjubileum först nästa år. Men vi väntar gärna på den! 

Mina fyra resterande önskedrömmar ter sig något längre från verkligheten, men man måste ju få drömma.  

Varukorg
Din varukorg är tom
Fortsätt handla
0