Kärleksgåvan som aldrig nådde fram. Världens viktigaste klocka?

Text: Britta Rossander


Marie Antoinettes klocka, ”The Holy Grail of watchmaking” Breguet modell nr 160, är enligt många den viktigaste klocka som någonsin tillverkats av tekniska, estetiska, historiska och inte minst emotionella skäl. Uret som beställdes av Breguet blev inte klart innan den tilltänkta mottagaren halshöggs. Eqotime’s Britta Rossander ger er historien om Marie Antoinettes ur.


Beställning till Breguet

År 1783 fick Abraham-Louis Breguet en beställning av en av Marie-Antoinettes livvakter om att tillverka ett ur som skulle bli en gåva till drottning Marie-Antoinette.


En ung Abraham-Louis Breguet

Inget skulle sparas vid tillverkningen, den skulle innehålla alla då kända komplikationer. Inget leveransdatum eller gräns för kostnad fanns. Den egentligen beställaren var Axel von Fersen, inget kvitto finns men Nick Hayek senior (1928 – 2010), ägare av Breguet, svarade ja! när vi satt och pratade i det renoverade lustslottet Le Petit Trianon på min fråga om jag kunde skriva att Fersen var beställare.


Breguet fick i uppdrag att göra klockan så spektakulär som möjligt. Den innehöll häpnadsväckande 23 komplikationer och 823 delar.

Försenat mästerverk på avvägar

1827, 44 år efter att beställningen gjordes och 34 år efter drottningens död, var klockan klar. Även Abraham-Louis Breguet hade gått bort fyra år tidigare så det vara hans son Louis-Antoine som gjorde klart mästerverket. Den blev kvar hos Breguet och visades vid världsutställningen 1855.

År 1887 såldes den till Spenser Brunton, en samlare från London, för 600 pund. Vid hans död 1901 köptes den av Murray Marks, holländsk konsthandlare, som senare 1904 sålde den till Louis Albert Desoutter, en fransk urmakare med verksamhet i London.

Den köptes senare av Sir David Lionel Goldsmid-Stern-Salomons, kunnig samlare av Breguetur. Efter Salomons död 1925 donerade dottern samlingen till LA Mayer institutet för islamisk konst i Jerusalem.

Natten den 15 april 1983, genomfördes ett inbrott och samlingen stals inklusive ”Marie Antoinette” då värderad till 30 miljoner USD.


Originaluret

Hayeks replika

Fallet var fortfarande var olöst när Hayek, som köpt Breguet 1999, gav sina urmakare i uppgift att skapa en replika av mästerverket enligt de ursprungliga tekniska ritningarna som var bevarade i Breguets arkiv.


N.G Hayek med replikan

När det blev känt att en andra Marie Antoinette klocka skulle tillverkas av Breguet kom ett erbjudande till ägaren Hayek om att få köpa tillbaka originalet. Han tackade nej eftersom han visste att det var stöldgods. Uppgiftslämnaren ville dessutom ha en förmögenhet för den.

– Förmodligen för att de trodde att jag är rik som ett troll.

År 2006 kontaktades L.A. Mayer Institute for Islamic Art av en advokat i Tel Aviv, Hila Efron-Gabai, som berättade att en klient hade några dyrbara ur i sin ägo som hennes man stulit. Hon ville vara anonym men få belöningen på 2 000 000 US-dollar som fanns för den som kunde hjälpa till att lösa saken. Under flera månader höll museet klockorna gömda.

Att de fanns där läckte ut och polisutredningen ledde till Nili Shamrat en kvinna identifierades i Los Angeles som änka efter Na’aman Diller en ökänd israelisk inbrottstjuv som flytt till USA och som på sin dödsbädd erkänt för sin fru vad han stulit från museet där han arbetat. Priset lär ha sänkts till 35 000 USD och 53 av de 106 stulna uren var 2007 tillbaka på museet inklusive modell 160.


N.G Hayek

Uret

Replikan som tillverkades är en kopia av originalet. Några av komplikationer som ingick är: evighetskalender, minute repeter, termometer, kronograf, kraftreserv 48 timmer, Pare-Cute – ett stötskyddande system uppfunnet av Breguet, oberoende central sekundvisning, jumping hours och minutes, termometer, equation of time.  



Uret har utöver detta två urtavlor en i emalj och en i kristall ett material som också användes för fram- och bakboett. Det är lite ovanliga val när det gäller material i de olika delarna i verket. Eftersom de är gjorda för hand var det svårt att tillverka dem, stål för skruvar, guld för balansfjädern, balanshjul i en legering av två metaller mm. Så de moderna urmakarna på Breguet fick verkligen ”uppfinna hjulet igen” för att kunna tillverka en exakt replika. Klockan är 63 mm i diameter och Emanuel Breguet – ansvarig för Breguets arkiv och museum – säger att det inte är ett ur som drottningen skulle ha burit i vardagslag. En kraftig kedja finns till med den bör ha varit tänkt att till stor del vara placerad i ett ställ.

Hayek senior sovar mycket nöjd med sin replika och sa:

– Vi har en Marie Antoinetteklocka tillverkad efter de ritningar på varje delmoment som finns i våra arkiv. Det tog tio urmakare tre år och det vart det värt.


Historien om hur Breguet räddar Le Petit Trianon

Den 5:e oktober 1789 låste drottning Marie Antoinette grindarna till sitt älskade Petit Trianon i Versailles slottsträdgård. En rasande mobb jagade henne och kungen som beordrades att genast återvända till Paris.

Le Petit Trianon

Efter att Marie Antoinette lämnat Petit Trianon genomgick lustslottet många förändringar och mycket av inventarierna spreds för vinden. Den en gång så vackra byggnaden for illa och tidens tand gav förfärliga spår.

Utanför entrén till Petit Trianon växte sedan Marie Antoinettes dagar en ek. Under senvintern 2007 beslöt slottsförvaltningen för Versailles att fälla den beroende på dess höga ålder och stora skador.


Eken

Ryktet om trädfällningen nådde Schweiz och in i styrelserummet på Breguet som tack vare Nick Hayek åter stod på toppen när det gällde urverkstillverkning i lyxklassen. Breguet var då på Nicks uppdrag mitt uppe i arbetet med att konstruera replikan på ”the Marie Antoinette Watch” och Hayek kontaktade Versailles:

– Kan vi köpa en bit av virket från eken ni ska fälla så vi kan tillverka en box för den klocka vi håller på att konstruera?

– Självklart kan ni få lite virke men ni behöver inte betala – däremot saknar vi medel för att restaurera Petit Trianon, parken och orangeriet, svarade Versailles ombud.

– Vi kan betala för orangeriet, vad kommer det att kosta? svarade Hayek.

– Fem miljoner euros.

– Ok ni får pengarna var Hayeks snabba svar.

Denna konversation är anledningen till att vi idag kan besöka Le Petit Trianon och det vackert restaurerade orangeriet och njuta av dess romantiska charm.



Lustslottet idag

Lustslottet är nu sedan flera år återställt i sin forna glans och det går utmärkt att föreställa sig hur Marie Antoinette levde där med sina vänner. De fem miljonerna € blev mer och pengarna har gjort underverk även i själva slottet. Till och med speglarna i spegelrummet är på plats.


Bild från renoveringen

Det rum, vid husets gavel, vägg i vägg med majestätets boudoir och som vätte ut mot ängarna, där speglarna kunde dras upp från källaren och totalt täcka fönstren så det inte gick att de in. Där spenderade Marie Antoinette sin tid när hon med sällskap ville vara helt ifred från nyfikna blickar.


Marie Antoinettes budoir

Den fascinerande historien om Marie Antoinette 

Under 1770, bara 15 år gammal, reste Marie Antoinette från Österrike till Frankrike för att gifta sig. Hon var en fredsgåva som skulle säkra freden mellan de båda länderna. När hon anlände var vägen till Versaille beströdd med rosor och kantad med jublande åskådare.

Den blivande drottningen anlände till ett hov med mängder av etikettsregler och ritualer som härstammade från Ludvig XlV’s tid. Motvilligt blev hon en del av spelet med övervakning och intrigmakeri. Den unga drottningen var ständigt kontrollerad av hovets kvinnor, allt hon gjorde, sa, läste eller skrev kontrollerades och censurerades. Om hon ville ta en promenad följde en hel procession varje steg hon tog vilket drottningen hatade. Hon som hellre sprang än spatserade och gillade att själv var kusk i sin egen vagn.

Kritikerna började vid den här tiden att skriva niddikter om hennes älskare, slöseri och svaghet för senaste modet. Det elaka förtalet spreds som en löpeld. För att överleva mitt i denna skärseld skapade hon efter fyra år i Versailles sitt eget revir i slottsparken. Detta genom att ”ockupera” Petit Trianon, lustslottet som Louis XV byggt åt madame Pompadour. Ett lustslott Pompadour aldrig använde eftersom hon dog innan det var färdigbyggt.

Marie Antoinette lät bygga ett högt staket av järn med en grind till vilken bara hon hade nyckel.


Romansen med Axel von Fersen

Axel von Fersen d.y. gjorde entré och Marie Antoinette föll som en finsk fura för den vackre adelsmannen. De avnjöt många middagar med enkel meny tillredd av de råvaror Petit Trianons gård själv producerade. Ur menyerna kan man exempelvis hitta soppa på egenodlad lök och ost från det egna mejeriet.


Axel von Fersen målad av Carl Fredric von Breda. Foto: Jens Mohr/Östergötlands Muesum

I parken fanns (och finns fortfarande) en teater där Marie Antoinette själv ofta spelade viktiga roller i de stycken som framfördes. Något som inte alltid var uppskattat. När Figaros bröllop repeterades satte hennes man Louis XVl stopp för det hela. Detta då det visade sig att drottningen spelade piga vilket skulle förvirra den strikta klassordningen som rådde och skulle uppvigla till uppror. Folket var fattigt och ilskan över drottningens vidlyftiga leverne var en stor anledning till upprorsstämningen hos folket..

Det kungliga äktenskapet var inte olyckligt men problemet med att producera en prins gjorde att rykten om kungens impotens tog fart. Frågan var om det inte var något allvarligt fel med den majestätiska kroppen och hela Frankrike också för den delen? Fransmännen började inse att Kungens handlingsförlamning och hans drottnings slöseri drev landet mot en ekonomisk katastrof och på gatorna skanderade folket:

Med potensen som bortblåst kan han inte tillfredställa sin Antoinette.

Skammen är lätt att förstå eftersom storleken är liten på hans pipette.

Inte tjockare är ett strå, den hänger livlös och mjuk under magen.

Marie Antoinette isolerade sig på Petit Trianon och spelen, lekarna och överdådet ökade. Droppen som kom bägaren att rinna över för folket var hennes beställning av ett diamanthalsband i tungviktsklassen. Folket ställde kungaparet till svars för sitt elände och dömde dem till döden. Marie Antoinette ska ha varit helt lugn vid tillfället för avrättningen och den enda extravagans hon bar var Axels ring.


Muntrare tongångar på dagens Le Petit Trianon än än när det begav sig.

Kärleksbreven

Hans Axel von Fersen (1755-1810), var nära vän och älskare. Kärlekshistorien bevisas också av de kodade brev de skickade till varandra under drottningens sista år. Fersen försökte också föra kungafamiljen i säkerhet men misslyckades och 10:e augusti 1792 fängslades de.

Det enda smycket Marie Antoinette bar i fängelset var en signetring med Axels valspråk ingraverat. Tutto a te mi guida (Allt leder mig till dig).

I boken, I Love You Madly – Marie-Antoinette: The Secret Letters, av Evelyn Farr, kan vi läsa att brevens innehåll bekräftar kärleksaffären. Axel skrev bl a: ”Jag älskar dig och kommer att älska dig hela mitt liv.” . Och Hon kallade honom ”den mest älskade och kärleksfulla av män” och skrev ”mitt hjärta är alltid ditt”


Axel von Fersen, den 25 oktober 1791: ”Min kära och väldigt ömma vän – min gud, hur grymt det är att vara så nära och inte kunna se varandra! … Jag lever och existerar bara för att älska dig; att älska dig är min enda tröst”

Den 29 oktober 1791: ”Adieu, min ömma vän, jag älskar dig och kommer att älska dig galet hela mitt liv”

Marie Antoinette den 4 januari 1792: ”Jag kommer att stänga, men inte utan att säga er, min kära och väldigt ömma vän, att jag älskar dig galet och aldrig, någonsin kunde jag existera ett ögonblick utan att älska dig.”

Axel von fersen mottog från Marie-Antoinette den 19 mars 1793: ”Adieu, mitt hjärta är allt ditt”


Shopping cart
Det finns inga produkter i varukorgen!
Fortsätt handla
0