Text: Andreas Johansson & Anders Ackfeldt
I denna artikelserie utforskar vi det komplexa och mångfacetterade sambandet mellan religion och horologi, två ämnesområden som vid första anblick kan tyckas orelaterade men som genom historien haft djupgående inverkan på varandra. Serien kommer att vara uppbyggd kring tre teman som vi hoppas tillsammans ger en intresseväckande introduktion till ämnet. I den inledande delen kommer vi att fokusera på den historiska utvecklingen av tidsmätningsinstrument — från solur till sofistikerade mekaniska ur — och hur dessa teknologiska framsteg har påverkat, och i sin tur blivit påverkade av människans behov av att förstå sitt kosmos i form av religiösa föreställningar.
Den andra delen kommer att ägna oss åt de många sätt på vilka religiösa teman och symboler har integrerats i urmakeriets konst och design. Vi kommer att analysera hur applikationer och utsmyckningar i klockor kan reflektera olika religiösa föreställningsvärldar.
Slutligen kommer den tredje delen av serien att lyfta fram de armbandsur som återfinns på armen hos några av några av världens mest framstående religiösa ledare och andra personer med koppling till religion. Vi kommer att utforska hur dessa personliga tidmätare inte bara är en indikation på individens smak och status, utan också kan ses som en förlängning av deras religiösa och andliga liv.
Artikelserien är författad av Andreas Johansson, Fil. Dr. religionshistoria vid Karlstad Universitet & Lunds Universitet och Anders Ackfeldt, Fil. Dr. i religionshistoria, Svenska forskningsinstitutet i Istanbul (SFII).
Sammanfattningsvis kommer denna serie att ta en djupgående titt på de många sätt som horologi — vetenskapen och konsten att mäta tid — har korsbefruktats med religiösa traditioner och föreställningar genom historien. Genom dessa tre artiklar hoppas vi kunna belysa de mångdimensionella samband som existerar mellan tid, tro och teknologi.
Behovet av att förstå sin dygnsrytm, solljus och månfaser har varit centralt i människans utveckling, och det är troligt, menar forskare, att flera av de tidiga sol- och månuren har haft kopplingar till religiösa föreställningar och ritualer, som till exempel olika tideböner. Ett av de äldsta uren som arkeologer har hittat bevis för är ett solur som användes i Egypten cirka 2000–1300 år före vår tideräkning. Det bestod av ett L-format instrument med två lika långa delar och var ungefär 30 centimeter långt. Tack vare sin utformning kunde egyptierna mäta tiden ganska exakt. Eftersom solen står på olika höjder vid olika tidpunkter på året kunde dock tiden som visades på uret inte vara konstant. Forskare har kunnat visa att detta solur i Egypten inte bara användes som ett instrument för att mäta tiden under dagen, utan även för att upprätta kalendrar. Dyrkan av Solguden Amon-Re manifesterar både tidslighetens roll i ett sammanhållet kosmos och behovet att ordna och dela in det dagliga livet.
De tidiga soluren som arkeologer har hittat i Europa kallas ofta för ”gnomon-ur” (från grekiskans ord för ”visare”). Det finns också tidiga bevis för andra typer av ur som vattenur, ljusur och rökelseur. Men det var framför allt soluren som dominerade.
Dessa gnomon-ur var ofta stora stenar eller obelisker placerade på torg eller i centrala delar av städer. Gnomon-obeliskerna anses allmänt vara människans första verktyg för att mäta tid. Liknande fynd har också gjorts i bland annat Indien, Mellanöstern och Kina. I Kina utvecklades högre obelisker, och man uppförde även en cirkelformad sten med ett hål i mitten för att kunna mäta tiden mer precist.
Soluren har utvecklats parallellt genom olika tidsperioder och i olika kulturer. Ofta var soluren kopplade till tempel, som till exempel soluret i Rom (från år 293 f.Kr.), som uppfördes vid Jupiters tempel. Även i heliga skrifter kan vi hitta beskrivningar av solur och hur de användes, bland annat i Gamla Testamentet där det refereras till Kung Achas (kung över Juda rike 736–716 f.Kr.).
Jesaja svarade: ”Herren ska ge dig ett tecken på att han ska hålla vad han lovat. Vill du att skuggan på soluret ska gå tio streck framåt eller tio streck bakåt?” 10 ”Solskuggan har ju alltid lätt att gå tio streck framåt. Gör så att den går tio streck bakåt”, svarade Hiskia. 11 Profeten Jesaja bad då Herren att göra så, och han lät skuggan på Achas solur gå tio streck tillbaka, streck som den redan gått framåt.
Liknande funderingar kring solur, tid och astronomiska fenomen kan hittas i urkunder från alla världsreligioner. I Koranen till exempel beskrivs tid som något där Gud aktivt gör natt till dag och dag till natt. Det betyder att tiden helt och hållet styrs av Guds vilja. Denna tanke till utvecklingen av föreställningen om förutbestämdhet (predestination) inom islam. Många troende muslimer ser också idén om att Gud ”vänder” tid i Koranen som en uppenbarelse om jordens rotation till Muhammed långt innan vetenskapen upptäckte detta.
Under den europeiska medeltiden använde munkar och nunnor olika tidsmätande instrument som timglas och timljus för att organisera sin dagliga rutin i klostret. Solur målade på utsidan av konventen visade tiden på dagen. Under medeltiden i Europa författades litteratur om tid och datum, och dessa verk var ofta skrivna av munkar. Till exempel författade den engelske munken Beda Venerabilis verket De Mensura horologi på 700-talet, som innehåller tabeller och uppställningar av månader och tid.
Även om soluren främst utvecklades och förfinades i Kina och Orienten, var det i Europa som de mekaniska klockorna såg dagens ljus. På 1300-talet började mekaniska klockor dyka upp i europeiska städer. Utvecklingen av dessa ur drevs framför allt av katolska munkar, som hade behov av att hålla reda på bönetider och dagliga rutiner i klostren och kyrkorna. Dessutom fanns ett generellt behov av att institutionalisera kristna högtider. Vid olika kyrkomöten beslutades det när exempelvis påsk och jul skulle firas, vilket skapade ett ökat behov av att hålla koll på när högtiderna inträffade. Detta var en komplex process där religiösa ledare behövde ha koll på veckor, solens och månens cykler.
I dagens globaliserade värld existerar ofta flera olika kalendrar i ett och samma samhälle. Beroende på din trosinriktning infaller olika religiösa högtider på olika tidpunkter. Till exempel är det inte ovanligt att det i muslimska länder finns två kalendrar: den gregorianska och en islamsk. Dessa skiljer sig avsevärt både i årtal (det islamska året 2023 motsvarar 1445 i den gregorianska kalendern) och i hur man räknar dagarna i månaden (den islamska kalendern är månbaserad). Det som dessa kalendrar har gemensamt är att de har uppstått ur ett religiöst behov av att hålla reda på religiösa högtider och helgdagar.
Ett av de första europeiska klocktornen under medeltiden var det Astronomiska uret i Prag. Detta ur var inte bara ett instrument för tidmätning, utan också en symbolisk representation av universum. Det innehåller astronomiska visare och symboler för olika stjärntecken och himlakroppar. Uret visar även bland annat Jesu tolv apostlar, som framträder när Döden, i form av ett skelett, ringer i klockan varje heltimme. Uret används än idag för att visa olika tider och datum, inklusive soltider, månfaser och zodiakens positioner. Liknande astronomiska klockor från denna period finns runt om i Europa, bland annat i Lund, Strasbourg och Rostock. Denna visuella representation av kosmos förmedlade en känsla av gudomlig ordning och skapade en koppling mellan tidmätning och Guds skapelse. Således tjänade klocktornet och uret inte bara som praktiska hjälpmedel för tidmätning utan också som religiösa och kulturella centrum i staden.
Även i det muslimska Osmanska riket spelade klocktorn en stor roll. De användes både för att hjälpa stadens invånare att hålla koll på de muslimska tidebönerna, som äger rum fem gånger om dagen, och som symboler för sultanens auktoritet, statlig kontroll och modernitet. År 1798 lät storvesiren Izzet Mehmed Pasha uppföra det första klocktornet på en kulle med utsikt över sin hemstad Safranbolu, och detta torn är fortfarande i funktion idag. Totalt byggdes 144 klocktorn i det osmanska riket, där de kanske mest kända är klocktornet i Jaffa (i dagens Israel) och Bab al-Faraj klocktornet i Aleppo (i dagens Syrien).
Utvecklingen av urmakeri och den moderna armbandsurindustrin har intressanta samband med religiösa strömningar, särskilt när man granskar dess historiska utveckling. Ett ofta använt exempel på denna relation är kopplingen till de kristna reformationsrörelserna som tog fart under 1500-talet, i form av kalvinismen i Schweiz.
Kalvinismen, en protestantisk teologisk tradition grundad av Jean Calvin (1509-1564), hade en djupgående inverkan på samhället och kulturen i Schweiz. Denna rörelse lade särskild vikt vid arbetsamhet, punktlighet och disciplin som andliga dygder. Detta bidrog i sin tur till en kulturell miljö där precision och noggrannhet var högt värderade egenskaper. Det är i denna kontext som schweiziskt urmakeri började blomstra, och dess framväxt kan ses som en del av den större kulturella och religiösa dynamiken i landet vid den tiden.
Kalvinismens inverkan på klocktillverkning är ett illustrerande exempel på hur religion och ekonomi kan samverka på oväntade sätt. I Genève införde rörelsen förbud mot luxuösa smycken, vilket ledde till en ekonomisk omställning. Smyckeshandlare började i stället att tillverka klockor, som kalvinismen ansåg vara ett praktiskt hjälpmedel och därför tillät. Detta bidrog till att en växande klockindustri etablerades i Genève och i Schweiz i stort, med många urmakare och klockmakare som bidrog till dess framgång. Till exempel härstammar LeCoultre-familjen från franska kalvinister som flydde undan religiöst förtryck i Frankrike och slog sig ner i Vallée de Joux i Schweiz. Där byggde familjen 1612 den kyrka som markerade grundandet av byn Le Sentier, där Jaeger-LeCoultre idag har sitt högkvarter.
Det är påtagligt hur tro och vår förståelse av tid och klockans evolution har samspelat. När man gör nedslag i tidmätningens historiska utveckling kan man inte undkomma den påverkan som religiösa traditioner och sökandet efter högre sanningar har haft på detta område. Klockan blir i det sammanhanget, för många människor, mer än en enkel mekanism för att räkna sekunder och minuter; den blir en metafor för mänsklighetens gemensamma färd genom ett religiöst kosmos. Klockan, i olika former, fungerar som ett både fysiskt och filosofiskt verktyg som knyter an det vardagliga med det gudomliga, och symboliserar vår strävan att organisera och ge mening åt vår tillvaro.
I nästa del av den här serien ska vi utforska armbandsur, en innovation som fångade världens uppmärksamhet och blev enormt populär i kölvattnet av Första världskriget. Vi kommer att fokusera på hur religion – fysiskt – har format denna ikoniska tidsmätare i from av religiösa motiv och komplikationer.
Text/bild: Aleksandar Mladenovic Våra vänner från NOMOS Glashütte lanserade nyligen två nya fä
Text: Filip Ericsson I vår digitaliserade nutid har armbandsuren som bekant i princip gjorts överf
