Text: T. Denke
Historiskt så är fickuret det kanske mest traditionella sättet att bära med sig sin alldeles egna, personliga, tidmätare. Ända fram till mellankrigstiden så var fickuret fortfarande det mest populära sättet att bära med sig tiden. Och det var egentligen inte förrän framåt 30-talet som skicket att bära armbandsur blev någon form av standard. Övergången från fickur till armbandsur var inte heller spikrak eller supertydlig, länge bars de båda typerna av ur parallellt. Eqotime’s Thomas Denke funderar på om det kanske är dags för fickuret att få en renässans?
Att få männen att överge sina kära rovor var inget inget som gick i en handvändning. Även om det nog kan beskrivas som mer praktiskt att bära armbandsur än fickur så var det inte självklart att överge fickuret. Kanske var de yngre generationerna snabbare på att ta till sig nymodigheten armbandsuret samtidigt som fickursbruket hängde kvar bland de äldre gentlemännen? För vi ska komma ihåg att armbandsur för damer har en betydligt längre historia än armbandsur för män. För kvinnors del sågs armbandsuret länge som ett smycke. Och bruket hos kvinnor att bära smycken runt handleden, om än i form av en liten klocka, var redan etablerat när armbandsuret för män smygande började lanseras under 1900-talets första årtionden.
När armbandsuret väl var etablerat led fickuren en tynande tillvaro utanför samlarkretsar. Över tid har det med jämna mellanrum gått trend i att samla på fickur men de senaste åren har det inte varit så mycket mer än ett specialintresse. Och bortsett från enstaka exemplar från prominenta urmakare eller tillverkare så har fickuren inte heller hängt med i den generella prisuppgången för vintageur. Men det betyder inte alls att fickuret skulle vara uträknat. Tvärtom. Kända tillverkare släpper med jämna mellanrum nya varianter av fickur, minns exempelvis släppet från Swatch i form av en POP Swatch i fickursförpackning för några år sedan. Dessutom dyker fickuren regelbundet upp på auktionshusens klockauktioner. Och de blir ofta sålda.
Hermés ARCEAU Pocket Aaaaargh !
En liten spaning vi gjort är att fickuren börjar vädra lite morgonluft även hos de breda lagren av klockintresserade. Något vi absolut kan förstå. För ärligt talat, visst finns det massor av charm i ett gammalt fickur? Och visst är det lite kul när klocktillverkare, lite otippat, släpper helt nya fickursmodeller? Som under Watches & Wonders tidigare i år när Hermés släppte sitt helt klart speciella fickur ARCEAU Pocket Aaaaargh ! En småtokig skapelse med ett mosaikmönster i läder på locket i form av huvudet på en Tyrannosaurus Rex.
Klockan i sig bygger på Henri d’Origny’s klocka Arceau från 1978 och har läcker tavla i emalj samt rymmer komplikationer som minute repeater och tourbillion. Allt inneslutet i en boett av vitguld som dekorerats med en fantastisk lädermosaik. Dinosauriemotivet knyter an till Hermés silkesscarf Aaaaargh! som designats av Alice Shirley.
Uret är naturligtvis udda och målgruppen begränsad men vi kan inte låta bli att charmas och inspireras. Fickuret kanske inte är så tokigt ändå? Plötsligt blir man lite sugen på att plocka fram det där ärvda gamla omega-fickuret eller det där gamla stoppuret från Heuer. För det är nog lite ballt med fickur. Kanske inte för att använda det på daglig basis eller ens ha för att veta vad klockan är, tiden kan man ju ändå kolla i mobilen. Men för den speciella känslan. För vem vet, kanske är det tid för fickur igen?
Text: Filip Ericsson Det finns klockor där ute som är allmänt illa tålda. De kan anses fula, då
I veckans krönika från vår smyckesexpert Hans Persson görs det avbön från begreppet mans-smyck
Eqotime har tagit en titt på nya Tudor Ranger, en klocka med gedigen historia testad under svåra f