Text: Filip Ericsson
I det tidiga 1940-talets brinnande krig insåg det brittiska försvarsministeriet att landets soldater behövde nya armbandsur till sin tjänstgöring. Det mynnade slutligen ut i att tolv schweiziska tillverkare skickade totalt 150 000 klockor till Storbritannien fram till krigsslutet och därmed skapade det mytiska “The dirty dozen”. Eqotime berättar den spännande historien.
Klockor i olika former har utgjort väsentlig utrustning för den brittiska militärmakten i hundratals år. Redan under 1700-talet använde den brittiska flottan kronometrar av inhemsk tillverkning medan arméns trupper under första världskriget bar engelsk-tillverkade armbandsur.
Vid tiden för andra världskrigets utbrott var Schweiz det enda land med tillräcklig kapacitet för masstillverkning av klockor, varpå det brittiska försvarsministeriet sände ut förfrågningar med särskild kravspecifikation till ett flertal schweiziska klocktillverkare.
Redan existerande armbandsur ansågs inte dugliga och de nya klockorna måste uppfylla tuffare krav på precision, pålitlighet, vattentäthet och stöttålighet.
Kraven var precisa och omfattade handuppdraget urverk med kronometerprecision, svart urtavla med arabiska siffror och självlysande visare för bästa läsbarhet under alla förhållanden, liten sekundvisare vid klockan sex, krossäkert plexiglas och stor krona som kunde hanteras med handskarna på.
Tolv tillverkare mötte kraven och upphandlades av britterna: Buren, Cyma, Eterna, Grana, Jaeger-LeCoultre, Lemania, Longines, IWC, Omega, Record, Timor och Vertex.
Varje tillverkare skickade så många klockor de kunde och kapaciteten skiftade kraftigt dem emellan. Omega byggde exempelvis cirka 25 000 klockor medan IWC fick i väg runt 6000, och totalt levererades cirka 150 000 armbandsur till de olika brittiska försvarsgrenarna under 1945.
Den officiella benämningen för alla klockor var W.W.W. (Watch, Wrist, Waterproof) vilket ingraverades på baksidan tillsammans med ett militärt serienummer samt den för brittisk militär egendom sedvanliga, stilistiska spetsen på en pil, vilken också prydde urtavlorna. Pilen utgör för övrigt ett signum för brittisk statsegendom ända sedan 1500-talet.
Trots de gemensamma specifikationerna skilde boettformer och mått märkena emellan, med diametrar på 35-38mm, samt förstås urverken som var inhouse-producerade, även om de hade likartade konstruktioner.
Tack vare de stora tillverkningsvolymerna är en äkta Dirty Dozen-klocka faktiskt inte oöverkomlig idag. Priserna för de minst eftertraktade, de som tillverkats i flest exemplar (t.ex. Cyma och Record), kan hittas för under 20 000 kronor medan de mest eftertraktade, de som tillverkats i få exemplar (Grana, IWC, Longines), kan betinga över 100 000 kronor.
Märkenas nuvarande marknadsstatus påverkar också hur eftertraktade de är, åtminstone delvis. IWC:s version har en särskilt stark följarskara då den de facto utgör själva företrädaren till märkets så legendariska pilotklockor Mark XI och Mark XII.
Longines är en annan favorit hos samlare då den sticker ut med sina vackra, rundade former och katedral-visare, samt då den mäter 38mm, störst av alla Dirty Dozen-klockor. En sådan i ypperligt skick kan i skrivande stund skådas i märkes egen vintage-butik med en prislapp på runt 75 000 kronor. Den är dock registrerad som såld.
I den alltjämt pågående retrotrenden på klockmarknaden vore det märkligt om tillverkarna missat tillfället att utnyttja mystiken kring Dirty Dozen-klockorna. Remakes på dem är dock en förvånansvärt tunnsådd företeelse, även om de existerar.
Nya Dirty Dozen-klockor från Timor och Vertex
De enda av Dirty Dozen-tillverkarna som kapitaliserat på sina W.W.W.-klockor och byggt en autentisk hyllning är Timor och Vertex, idag nära inpå bortglömda märken.
Vertex gick i graven under kvartskrisen men återuppstod 2017 med en modern kopia av sin W.W.W.-klocka. Den går under namnet Vertex M100 och har tydligt formmässigt släktskap med originalet. Det är dock en modern klocka med boett på 40mm i 316L-stål, safirglas och täthet till motsvarande 100 meter.
Inuti sitter en handuppdragen enhet från ETA (Caliber 7001) och priset ligger kring 30 000 kronor. Utbudet var dock högst begränsat vid introduktionen och det är oklart hur tillgängligheten ser ut idag.
Även Timor var nära att gå under i kvartskrisen men fick i gång ruljangsen igen genom att fokusera på fickur kring millennieskiftet. 2015 bytte man fokus igen för att satsa på retro-klockor med stark inspiration från sin egen historia.
2020 utkom därmed Timor Heritage Field Watch WWW, en remake i samma stil som Vertex, men till ett lägre pris och med en viktig skillnad: boettdiametern är på pricken den samma som hos originalet med blott 36.5mm. Härligt! Med en modest höjd på 11mm har Timor onekligen skapat ett elegant litet instrumentur.
Blästrad stålboett, 50 meters vattentäthet, modernt safirglas samt möjlighet att välja mellan renlärigt, manuellt Sellita-verk (SW216) eller automatiskt dito (SW260) kompletterar paketet. Enligt Timors online-shop startar priserna på 10 317 kronor.
För många är det dock äkta vara som gäller och då är det glädjande att riktiga Dirty Dozen-klockor finns tillgängliga för så pass överkomliga priser. Nog vore en sådan ett härligt tillskott i vilken samling som helst, oavsett vilken av de tolv som korsar ens väg.
Text: Filip Ericsson Sommaren är här och det innebär att sommarklockorna har börjat frekventera
Med en stor skopa självförtroende och mycket lekfullhet. Richard mille erbjuder tickande talismane
Text: Filip Ericsson Aquanaut är den kontroversiella sportklockan från det schweiziska finmärket