Guide, Vintage

Service av Rolex Sea-Dweller. Del 2: Polering och kontroll

By

Text & bild: Ola Jacobsen

Som klockintresserad kommer du med största sannolikhet att någon gång behöva konfrontera en klockas behov av service. Ibland vet man om det och ibland kommer det som en överraskning. Eqotime’s Ola Jacobsen guidar er här en steg för steg-guide i vad det faktiskt är som sker när en klocka servas. I den här andra delen följer vi klockan under polering och kontroll. Häng med!

Efter att klockan demonterats, som vi visade i Del 1, är det dags för polering av boett och länk. Detta ingår i servicekostnaden, men är frivillig. Jag väljer bort polering eftersom jag tycker om min klocka som den är, men Peters kollega har precis fått in en annan Sea-Dweller 16600 så jag följer med henne under poleringsarbetet.

Urmakaren noterar vilken längd länken är inställd på så att kunden får tillbaka den i samma längd. Därefter monteras länken och spännet isär och tas in i polerrummet.
Vid polering lämnas heliumventilen kvar för att inte riskera att gröpa ur materiel runt hålet. Om klockan har genomgående hål för bandstift pluggas dessa av samma anledning.
Urmakaren målar ytan som ska poleras med en röd penna, för att lättare kunna ställa in rätt vinkel utan att ta bort onödigt mycket material från boetten.
Först slipas grövre repor ner med bandslip, med allt finare korn. Detta etablerar en ny grundyta.
Nästa steg är att med hjälp av trissa och slipmedel arbeta bort reporna från grundslipningen.
Ytan jämnas av genom en serie slip- och polersteg med allt finare polerpasta och fluffigare trissor.

Ute i urmakarverkstaden arbetar Peter med det förtvättade verket. I takt med att han monterar isär det undersöks varje del på jakt efter slitage. Allt som avviker från bästa skick rensas ut. Efter att hela verket plockats ner i sina beståndsdelar tvättas verket en sista gång. Här går verket igenom ett ultraljudsprogram samt fyra sköljsteg.

I samband med servicearbetet görs också löpande kontroll av att verket fått sina uppgraderingar och har genuina Rolex originaldelar.

Förekommer det tveksamma delar i klockan så byts dessa mot delar från Rolex eller så avböjs servicen. Detta för att verkstaden ska kunna ge de två års garanti som kommer med servicen. I vissa fall sker detta i samråd med kunden. Det kan handla om äldre tavlor, där kunden vill behålla en vackert åldrad tavla, trots att det innebär att verkstaden inte kan lämna någon garanti på arbetet eftersom delar från tavlan riskerar att lossna och skada klockan.

Medan verkdelarna tvättas går Peter till byrån med reservdelar. Han drar ut en låda med hundratals olika delar, och tar ett kronhalspaket, ett heliumventilspaket och glas- och boettlockspackning.
Peter förbereder gängorna som heliumventilen ska fästa i med en kombination av lim och smörjmedel innan ventilen skruvas i.
En speciell momentskruvmejsel används för att få precis rätt tryck.
Kronhalsen skruvas i, men för den grövre kronhalsen behövs ingen momentdragare.
Innan Peter skruvar fast kronan ser han till att de båda kronhalspackningarna kommer på plats ordentligt.

Nu är det dags att testa den nya heliumventilens funktion. Syftet med ventilen är att släppa ut expanderade gas ur klockan. Behovet uppstår då så kallade mättnadsdykare avslutar sitt pass och trycket i deras habitat sänks från arbetsdjupets tryck till normaltryck. Heliumatomer som har letat sig in i klockan under de trycksatta veckorna behöver då kunna ta sig ut ur boetten på ett säkert sätt.

Peter monterar klockan i en testrigg från Rolex, som samtidigt som den tätar boettens fram- och baksida också kan blåsa in luft i boetten.
Hela paketet sänks ned i vatten och luftflödet aktiveras. Nästan genast börjar det bubbla luft ur heliumventilen. Den fungerar!
Nästa steg är att pressa in glaset. Den här modellen använder ett system med en tunn plastpackning runt glaset.
Det sista steget är att skruva fast boettens baklock och sedan testa vattentätheten.

Rolex Sea-Dweller 16600 ska vara vattenresistent till 1220 meters djup. Normalt trycktestas klockor i en kammare med både över- och undertryck. Där utsätts de för ett under- respektive övertryck som buktar in respektive vidgar boett och glas. Känsliga sensorer mäter sedan om boetten buktar tillbaka eller inte.

Den här metoden fungerar inte på en Sea-Dweller, eftersom den är så robust byggd. Istället testas vattenresistensen i en vattenfylld stålkammare som trycksätts manuellt av urmakaren.

Peter lägger i klockan och fyller på vatten tills ytspänningen står som en båge över behållaren. Han stänger locket och skruvar åt.
Genom att använda veven vid sidan av stålkammaren ökar Peter trycket i vattnet där klockan ligger till motsvarande 1350 meters djup, 10 procent djupare än vad klockan ska tåla. Efter 16 minuter är det klart. Boetten står emot det enorma trycket.

I nästa del följer vi klockan genom faserna montering och justering. Missa inte heller Del 1!