Av: Erik C Andersson
Mikromärken, inte att förväxla med independent-märken, har öppnat upp en fantastisk katalog av intressant design, men hotar samtidigt branschens legitimitet. Den traditionella och tämligen resurskrävande tillverknings- och försäljningsstruktur som tidigare dominerat marknaden för konsumentprodukter ställdes under 2000-talet på ända. Från att styras av multinationella giganter med stora försäljningsnätverk och långa försörjningskedjor kunde plötsligt en privatperson med F-skattsedel och ADSL-modem utmana i princip vilken industri som helst, från mobiltelefoner, och träningsredskap till väskor och armbandsur.
När den kulturella bryggan mellan moderna Kina och västvärlden förtydligades genom ett uppkopplat Hong Kong öppnades också en värld av möjligheter. Billig arbetskraft och massiv industriell potential gav upphov till bland annat Alibaba och Aliexpress. Sajter där en uppsjö av komponenter tilläts brandas av vem som helst på det sätt de själva behagade. För att underlätta ytterligare för fåmansföretagen föddes också konceptet crowdfunding. På plattformar som Kickstarter och Indiegogo kunde, och kan fortfarande, entusiaster göra förbeställningar på designkoncept innan de sätts i produktion vilket raderar den ekonomiska risken för upphovsmakaren. I klockvärlden utlöste crowdfunding en lavin av nya aktörer.
Först är störst
Är man först så blir man störst. I klockvärlden blev detta tydligast när Filip Tysander köpte billiga quartzur från Kina, stämplade ett häftigt namn på tavlan och sedan sålde dem i drivor. Han var bland de första och blev således bland de största, från mikro till makro. Idag är Daniel Wellington en stor organisation med miljardomsättning.
Framgång lockar lycksökare som myggor till en lampa. Och det var många som såg möjligheten att tjäna sig en hacka och därför startade sina egna märken. Åren efter DW gick det inflation i utbudet vilket ledde till förvirring bland konsumenterna och gav misstro gentemot produktkvalitén. Idag ryser många klockentusiaster av blotta tanken på mikromärken, med slogans som: ”Premium quality without a premium price tag” eller min personliga favorit: ”Disrupting the watch industry with our new superwatch”
Vad är egentligen problemet?
Vad många lycksökare idag gör fel, nästan 10 år efter Daniel Wellington, är att de dels förväntar sig en snabb pay-day och dels underskattar sin publik. De flesta blir varse detta illa kvickt och försvinner därför lika snabbt som de anlänt. Trots att de lovade att chocka klockindustrin. Det är nämligen exceptionellt svårt i praktiken att starta ett klockmärke utan en unik designfilosofi, gedigen kunskap av branschen och en jordnära kontakt med potentiella kunder. Och när röken lagt sig kommer det nog visa sig vara positivt, åtminstone för oss konsumenter.
De mikromärken som överlever 3-årsgränsen gör så för att de undviker färdiga produkter, sköter sin egen produktutveckling, kämpar sig igenom kostsamma förseningar och en lägger ner en väldig massa arbete. Varje ny lansering innebär i regel fortsatt levnad eller total konkurs. Låt oss kalla dessa ”the real deal”.
Lycksökarna, även om de är kortlivade, fortsätter däremot att grumla vattnet i vår lilla klockdamm. Därför tänkte jag ägna en artikelserie åt att rikta uppmärksamhet åt rätt håll. Ta ut ett par starka kandidater och utföra ärliga recensioner, så att ni slipper. För det finns mycket intressant att hämta på mikromarknaden. Spelare som de facto erbjuder mer än de Schweiziska giganterna, till ett lägre pris.
Fortsättning följer i del två: Mikromärken del 2: Tre mikrofavoriter
Erik C Andersson
Disclaimer om skribenten: Vi gillar tydlighet på Eqotime. Så därför vill vi förtydliga att Erik, förutom att vara skribent på Eqotime, också är delägare i det egna mikromärket E.C.Andersson Watch Co. Något som gör hans åsikter subjektiva och till viss del part i målet men det gör honom också branschkunnig och relevant som ciceron i mikromärkernas värld.