Krönika: När displayen slocknar – Därför kommer den mekaniska klockan överleva ännu en gång

När världen blir mer digital för varje sekund, när tiden snart projiceras i våra ögon istället för på våra handleder, då kommer det mest mänskliga vi har, den mekaniska klockan, återigen överleva. För när tekniken blir osynlig, blir det verkliga heligt.

Text: Andreas Johansson

---

---

Jag minns min första digitala klocka. En svart liten Casio med gummiband, neongrön bakgrundsbelysning och en knapp som fick mig att känna mig som James Bond. Den kunde visa tid i två tidszoner, räkna ner och till och med spela en melodi. Jag var åtta eller nio år gammal och övertygad om att jag bar framtiden på handleden. Och kanske gjorde jag det i alla fall en stund. För den digitala klockan var länge symbolen för framsteg. Den var snabbare, billigare, exaktare. Den mekaniska klockan däremot? En kvarleva från farfars tid, full av kuggar och olja och märkligt romantiska begrepp som “gångreserv”.

Men tiden, ironiskt nog, har en fantastisk känsla för ironi. För allt tyder på att just den teknik som en gång hotade att utplåna mekaniken nu själv står inför sin egen utdöendeprocess. Och det kommer ske tidigare än de flesta tror.

Tekniken blir osynlig

Titta omkring dig. Få människor bär längre digitala klockor i klassisk mening. De bär smartklockor. Och även de, trots sin popularitet, är redan på väg ut. Teknikutvecklingen handlar inte längre om att göra prylarna på vår kropp smartare, utan om att göra kroppen själv smart. Om 10–15 år kommer vi troligen ha AR-glasögon som projicerar tiden i vårt synfält, kontaktlinser med mikrodisplayer och haptiska signaler som låter oss känna tidens gång. Varför titta på en skärm när världen själv kan visa vad klockan är? När tiden kan förmedlas genom ljud, ljus eller känsla, blir den digitala displayen lika föråldrad som CD-skivan eller GPS:en i handskfacket. Den digitala klockan var aldrig slutstationen, bara en mellanfas.Om femtio år kommer historiker att beskriva den digitala klockan som en parentes i vår relation till teknik. Den började med fascination över siffror och slutade med informationsutmattning. Vi gick från att tycka att det var magiskt att se sekunder ticka ner, till att desperat försöka stänga av notiser om mejl, puls och påminnelser om att dricka vatten. När tekniken blir allt mer integrerad, kommer vi sluta titta på den. Den digitala klockan dör inte för att den misslyckas, utan för att den blir överflödig.

Kvar på handleden – något som tickar

Och då, mitt i det osynliga, kommer den mekaniska klockan stå där. Lika onödig som alltid. Lika vacker som aldrig förr. För det är just onödigheten som gör den nödvändig. När allt annat smälter in i vardagen behöver vi något verkligt. Något som väger, tickar, lever. Ett föremål som inte behöver laddas över natten eller uppdateras till version 12.3. Jag tror att den mekaniska klockans nästa stora uppsving börjar om ungefär 15 år, när generationen som vuxit upp helt digitalt börjar längta efter det fysiska. Först som nisch, sedan som kultur. Ett motstånd mot det osynliga.

Den digitala klockan var ett verktyg. Den mekaniska klockan är ett språk. Den säger något om vem du är, inte bara vad klockan är. När världen blir algoritmisk kommer människor söka ritualer som påminner dem om det mänskliga. Att varje morgon vrida upp sin klocka är en sådan ritual, en liten handling som bokstavligen sätter dagen i rörelse. Det är analog mindfulness. Jag tror att framtidens mekaniska ur inte bara kommer vara statussymboler, utan symboler för självbestämmande. Ett sätt att visa att allt inte behöver vara uppkopplat, loggat eller effektiviserat.

När displayerna slocknar

Teknikens cykler rör sig snabbare än någonsin. Kvartsuren regerade i 20 år. Smartklockorna har nu haft sitt decennium. Om historien upprepar sig, kommer den digitala eran på handleden vara över runt år 2040. Då kommer skärmarna att ha flyttat in i våra ögon, våra väggar och våra röster. Och det som återstår på handleden är inte längre teknik utan tradition. Inte för att den mekaniska klockan är bättre. Utan för att den är vackrare. Mer mänsklig. Mer tidlös, bokstavligt talat. Kanske är det därför jag fortfarande vrider upp min klocka varje morgon, inte för att jag måste, utan för att jag vill känna att tiden faktiskt går, tick för tick. För när allt annat blir tyst, är det där lilla ljudet av metall och tid det mest mänskliga som finns.