Vi lever i en tid där logotyper säger mer än hantverk, och där ett varumärke på handleden ofta väger tyngre än det som faktiskt sitter under glaset. I denna värld är det inte ovanligt att folk köper en klocka för att bli sedda, snarare än för att se. Det är därför inte förvånande att märken som Rolex, Patek Philippe och Audemars Piguet ständigt dominerar samtalen inte nödvändigtvis för att de alltid är bäst, utan för att de är mest synliga på framför allt kändisar. Men i skuggorna av dessa ikoniska namn lever flera tillverkare som, med stolthet, tystnad och teknisk briljans, bygger några av världens mest imponerande klockor.
Text: Andreas Johansson
Frågan är alltså inte vilket klockmärke som är bäst. Frågan är vilket som är mest underskattat. Att ett klockmärke är underskattat innebär inte att det är okänt. Det innebär att det inte får den respekt och uppmärksamhet som dess hantverk, historia och innovation faktiskt förtjänar. Det kan bero på bristande marknadsföring, att varumärket saknar ”kändisfaktor”, eller att det helt enkelt inte passat in i den samtida definitionen av ”lyx”.
Ta Hublot, till exempel. Ett märke som ofta får stå som slagpåse i diskussioner om ”överprisad hype”. Men under ytan finns ett företag som, sedan starten 1980, utmanat konservatismen inom klockvärlden med mod, lekfullhet och materialinnovation. De var först med att kombinera guld och gummi, har skapat några av de mest avancerade skeleton-modellerna på marknaden och driver ett eget laboratorium för utveckling av nya legeringar. Men trots detta och trots en lojal kundkrets ifrågasätts deras legitimitet av purister som hellre talar om gamla Genève-namn.
Liknande öde möter Zenith. Här har vi ett märke med ett tekniskt arv som överträffar många av sina konkurrenter. Deras El Primero-urverk från 1969 är en milstolpe, det första automatiska kronografverket med hög frekvens. Rolex använde det som grund för sin Daytona i flera år. Ändå hamnar Zenith ofta i skymundan när folk talar om sportkronografer. Varför? Kanske för att deras namn inte klingar lika högt i popkultur. Kanske för att de aldrig brytt sig om att vara trendiga. De har istället fortsatt bygga urverk som både tekniskt och estetiskt står i en egen klass.
Och sedan har vi Bulova, ofta felaktigt betraktad som ett ”varuhusmärke”. I själva verket var Bulova bland de första med elektroniska klockor, och deras Accutron från 1960 var så exakt att NASA använde teknologin för rymdfärder. I modern tid har de återupplivat dessa tekniska bedrifter, exempelvis med sin Precisionist-serie, som kombinerar kvartsdrift med svepande sekundvisare, ett område där till och med schweizarna fått titta två gånger. Ändå har Bulova svårt att återta sitt historiska erkännande, särskilt i Europa där amerikanska klockor fortfarande ses som lite mindre fina.
Foto: Buying On Time Vintage Watches
Raymond Weil och Vacheron Constantin
Ett annat exempel är Raymond Weil. Grundat så sent som 1976, i en era när kvartsrevolutionen hotade att slå ut hela den schweiziska klockindustrin, lyckades detta oberoende familjeföretag överleva och blomstra. Deras modeller är ofta inspirerade av musik, opera och klassisk elegans de är välbyggda och prisvärda. Ändå blir de sällan nämnda i diskussioner om ”fina klockor”. De är för diskreta, för rimliga. I en värld där dyrast ofta tolkas som bäst, har Raymond Weils kompromisslösa mellanläge blivit deras största nackdel.
Och vad säger man då om Vacheron Constantin? Ett märke med anor från 1755, som aldrig upphört att tillverka klockor inte ens under krig, lågkonjunkturer eller kvartskaoset på 70-talet. De tillverkar några av de mest komplexa urverken i världen titta bara och deras Overseas-serie är ett mästerverk inom sportig lyx. Ändå är det fortfarande så att om du frågar gemene man vilket märke som är ”finast”, så svarar de oftare Rolex, AP eller Patek än Vacheron. Det säger mer om perceptionsmarknaden än om verkligheten.
Frédérique Constant
Men det kanske mest underskattade märket av dem alla är Frédérique Constant.
Grundat så sent som 1988, är detta Genève-baserade företag ett av få som lyckats gå från noll till egen urverkstillverkning på under 20 år. Och inte bara automatiska verk, utan även med tourbillon, evighetskalendrar och smartklockor med klassiskt ur. Deras filosofi är tydlig: ”Accessible luxury.” De vill att fler människor ska kunna bära en kvalitetsklocka med schweiziskt hjärta, utan att behöva belåna huset.
I en bransch där tradition ofta används som ursäkt för stagnation, har Frédérique Constant varit banbrytande. De har exempelvis samarbetat med Silicon Valley för att utveckla hybridmodeller, klockor som är både analoga och uppkopplade, utan att ge avkall på klassisk form. Dessutom tillverkar de sina urverk själva, ett faktum som borde få varje klockkännare att höja på ögonbrynen. I deras segment (ca 10 000–50 000 SEK) är det nästan unikt. Och ändå? Deras namn nämns sällan i samma andetag som Tag Heuer,Tudor, Longines eller IWC. Trots att de ofta erbjuder lika mycket, eller mer, klocka för pengarna.
Att bära ett underskattat märke är att ta ställning. Det är att visa att man ser bortom marknadsföringsbubblor och statushets. Det är att välja hantverk över hype, historia över hypebeast, substans över symbol. Det är därför jag menar att Frédérique Constant är världens mest underskattade klockmärke. De bygger allt som entusiaster säger att de vill ha mekanik, elegans, innovation men utan att det skriker. De låter klockan viska, och i det lågmälda ligger kraften. För i slutändan handlar horologi inte om vad andra ser på din handled, utan vad du ser när du tittar på den. Och om det är något vi borde värdera i dagens brusande konsumtionskultur, så är det just det: stillheten i kvalitet. Den där tickande påminnelsen om att det bästa inte alltid är det mest uppmärksammade.
Zenith friar 160 år 2025, detta firar märket med ett antal nyheter som går i blått. Text: Andr
Text: RedaktionenBild: Aleksandar Mladenovic Den 17 maj är det dags för vårens Important Watches
Text: Andreas Johansson Om ni inte redan har gjort det, så är det hög tid att införskaffa årets