Text: Filip Ericsson
I vår digitaliserade nutid har armbandsuren som bekant i princip gjorts överflödiga i människors vardag, men i den mystiska världen av global spionverksamhet är de fortfarande högst centrala. Eqotime förklarar varför.
Solen var skarp i ögonen, det var ljust som i en svetslåga. Jag omfamnades av en tropisk dröm. En lätt bris mot kroppen, det vårdande, omisskännliga bruset från havet, den mjuka sanden mot mina fötter. Vi satt i habituella plaststolar intill en enkel bar på stranden, några kollegor och bekanta, i ett konfliktområde i Afrika. Mitt emot mig en “attaché” från den amerikanska ambassaden. Eller mer en marinsoldat, av kroppshyddan och hans självsäkra manér att döma. CIA. Vi diskuterade säkerhetschefen på krigsförbrytartribunalen i Freetown, som misstänktes smuggla diamanter. “You’re going home in a body bag” menade min norske kollega på klingande norsk-engelska med hänvisning till vilka jag umgicks med. Men jag överlevde.
Historien ovan är sann. Jag kom att tänka på den när jag hittade en artikel i Hodinkee, den stora amerikanska online-klocktidningen, om de mekaniska klockornas betydelse för USA:s underrättelsetjänst. Den skrevs av en före detta “case officer” – handläggare – inom CIA, som förblir anonym.
Det är roligt, men de kallas för det, “handläggare”, som vilken socialtant som helst, de operativa spionerna som samlar underrättelser till USA i all världens hörn med livet som insats.
Artikeln i Hodinkee är för övrigt godkänd av CIA:s “Prepublication Classification Review Board” för att förhindra att hemlig information läcker ut. Sådant är förstås också upplyftande.
Klockor har funnits i många hundra år, och när 1900-talet var ungt hade dessa mekaniska små tidmätare fått armband och börjat frekventera handlederna hos fler och fler vanliga medborgare runt om vår jord.
Det senaste dryga årtiondet har dock armbandsurets betydelse som tidmätare så gott som utplånats. Och det är förstås mobiltelefonens blixtsnabba spridning i världens samhällen som är orsaken till det.
Men i underrättelsetjänsternas värld (artikelförfattaren i Hodinkee nämner utländsk underrättelseinhämtning, hemliga operationer och kontraspionage) är de fortfarande högst relevanta. För det första, att mäta tid – och det kan hänga på sekunder – är en absolut nödvändighet för en operatör i fält. Det kan handla om liv och död.
Men varför kan man då inte bara göra det i en mobiltelefon eller en smartklocka, som vanligt folk?
Det mekaniska armbandsurets användningsområden
I James Bond-filmerna syns den brittiske superunderrättelseofficeren frekvent bära dyra armbandsur. I filmerna fram till 1989, med hela raden från Sean Connery till Timothy Dalton, är det främst Rolex Submariner som gäller medan Omega Seamaster som bekant tog över rollen som Bonds tjänsteklocka i och med Pierce Brosnans inträde 1995.
Den här typen av exklusiva dykarur är dock en vanlig syn också på verklighetens spion-handleder. För det första är det mekaniska armbandsurets användningsområde för underrättelseoperatörerna så mycket bredare än att bara mäta tid. De utgör även verktyg med flera andra centrala funktioner.
Mekaniska klockor används för att bygga relationer, värva agenter genom gåva/muta. De används där spårbara elektroniska apparater inte kan nyttjas, som betalning vid nödsituationer, vid analyser av utländska ledares psykologiska profil, och så vidare.
Värvning
Mekaniska armbandsur är centrala i underrättelseofficerens eget arbete, men används även som betalning, eller muta, för att värva agenter. Som en “operational gift”.
Och en klocka av bättre märke är en idealisk gåva då den är omedelbart igenkännlig för de flesta – från luggiga rebelledare i Afrikas mörkaste hörn till polerade diplomater i Genève. Den kan bäras som ett smycke och skänka status åt agenten, som därmed lockas till rekrytering.
Ett extremt exempel är det fickur i guld från Patek Philippe som en ung Dalai Lama erhöll som en gåva från USA:s president Franklin D Roosevelt 1943, enligt uppgift för att göra lille Dalai medgörlig för ett amerikanskt vägbygge genom Tibet för att bistå kineserna mot japanerna.
Klockor kan även användas för att inleda en konversation med en utländsk underrättelseofficer (beroende på vad denne har på armen) i förhoppning att få kontakt och kanske börja bygga en relation.
Ospårbara instrument
I en värld där elektronisk utrustning kan spåras utgör dessa således en säkerhetsrisk för operatörer på fältet. Detta innebär att mekaniska armbandsur tas till användning för vad de ursprungligen var till för: att mäta tiden.
En pålitlig klocka kan därför vara avgörande för att utföra ett uppdrag utan att efterlämna digitala spår, vilka ju kan utnyttjas av utländsk säkerhetstjänst och därmed riskera livet på spionen, samt ytterst hota rikets säkerhet.
Betalmedel i knipa
Ett skäl till att bära en exklusiv klocka under ett uppdrag är att den kan fungera som ett värdefullt bytesobjekt i en krissituation. Om man befinner sig i nöd kan klockan agera valuta som kan bytas mot ett gömställe i en källare, transport till gränsen eller vad det nu kan vara.
Vidare är ju en Rolex så mycket smidigare och säkrare att ha med sig (det vill säga bära på armen) än guld eller kontanter, som lättare kan tappas bort.
Klockor ingick för övrigt i de “life barter kits” eller “escape & evasion kits” (livräddande utbyteskit) som amerikanska stridspiloter bar med sig i flygplanen under andra världskriget och kalla kriget, för att användas som betalning i en nödsituation efter ett haveri över fientlig mark.
“War zone watch”
När en amerikansk underrättelseofficer avslutat sitt uppdrag, ett uppdrag som ofta inneburit stor fysisk såväl som psykisk anspänning samt kanske en milstolpe i livet självt, är det vanligt att de belönar sig själva med en gåva – vilket ofta innebär en exklusiv klocka. För att minnas och påminnas. En “war zone watch” helt enkelt.
Det kan handla om en Omega Seamaster eller Rolex GMT Master som införskaffas vid en mellanlandning i Doha eller Dubai. James Bond, hur fiktiv karaktären än är, lär för övrigt ha en förvånansvärt stor inverkan på val av armbandsur i de sammanhangen.
Även Breitling och Panerai är populära hos CIA-operatörer som verkar i Afrika och Mellanöstern. Båda saluför ju pålitliga och stryktåliga ur som har ett starkt bytesvärde genom sin igenkännlighet och status.
Den mekaniska klockans fortsatta betydelse
Mobiltelefonen, som innästlats i världens alla hörn och förintat nödvändigheten av ett armbandsur, innehar en svaghet: den är betydligt krångligare att avläsa.
Det är samma aber som en gång drabbade fickuren, det som gav upphov till just armbandsuret. Det föddes ju i första världskrigets skyttegravar och i de tidiga flygplanens cockpitar, där man upptäckte att det var enormt opraktiskt – och därmed farligt – att behöva gräva i fickorna efter sin klocka.
Så mycket snabbare då att bara vicka lätt på handleden och få en tidsuppgift inom loppet av en sekund. Och därmed överleva. Idag finns ju förstås de smarta armbandsuren som ytterligare destruerar behovet av ett mekaniskt dito.
Det mekaniska armbandsurets förlorade betydelse som tidmätare må alltså vara ett faktum för gemene man, men för en underrättelseoperatör på fientlig mark kan hans (eller hennes) överlevnadsverktyg även användas för att göra just det – att mäta tiden, snabbt, effektivt och osynligt. Och fortfarande överlägset en mobiltelefon eller en smartklocka.
Jag önskar att jag kunde transportera mig tillbaka till den där soliga söndagseftermiddagen på Lumley Beach i Freetown, för att se vilken klocka mitt bordssällskap – “attachén” från amerikanska ambassaden – bar den dagen. Jag kom uppenbarligen aldrig på tanken att klock-spotta när det väl begav sig. Nej, någon vidare underrättelseofficer hade jag nog aldrig blivit.
Text: Filip Ericsson Vid varje årsskifte uppenbaras nya jubileer, det vill säga klockmodeller som
Omega och Swatch nya designpartnerskap är det första för mellan jättarna, och samarbetet är der
Eqotime har tagit en titt på nya Tudor Ranger, en klocka med gedigen historia testad under svåra f