Text: Filip Ericsson
Schweiziska Ebel är legendariskt men i stort sett är bortglömt idag. Dess storhetstid utspelades under 1980-talets glada dagar, en framgångsvåg som höll i sig en bit in på 90-talet. Därefter vissnade blomman och Ebel föll i glömska. Märket bygger fortfarande klockor och har försökt sig på en comeback, vilken dock förefaller något halvhjärtad. Eqotime drömmer om en riktig återkomst och berättar hur den borde se ut!
Först lite historia. Ebel grundades 1911 av det gifta paret Eugène Blum and Alice Lévy i La Chaux-de-Fonds i västra Schweiz. I början byggde man i första hand eleganta kvalitetsklockor och företaget blev känt för sina smyckesur för damer. Redan 1912 släpptes ett damarmbandsur och 1914 utkom en banbrytande diamantring innehållandes en klocka.
Sonen Charles-Eugène Blum tog sedermera över och fortsatte utvecklingen av tekniskt intressanta klockor, bland annat ett automatiskt uppvridet reseur redan 1930. Som så många andra märken levererade Ebel också klockor till andra världskrigets militärmakter, i Ebels fall pilotklockor till British Royal Air force.
Men det skulle dröja till mitten av 1970-talet innan märket under grundarparets sonson Pierre Alain Blum blommade ut för fullt.
Vid tiden stormade den så kallade kvartskrisen, där de japanska batteriklockorna i princip tog över klockmarknaden och var nära att utplåna den schweiziska industrin. Många märken fick stora problem och flera gick under, men Ebel utnyttjade situationen. Man vände krisen till sin fördel och kom att uppleva ett aldrig tidigare skådat uppsving.
Flera nya modeller skräddarsyddes för de nya tiderna och renderade stora försäljningsframgångar. De skapade även en betydande skara entusiaster som kom att dyrka märkets snitsigt formade sportur.
Framgången höll i sig in på 90-talet, fram till att Pierre Alain Blum tvingades sälja familjeföretaget till lyxkonglomeratet LVMH 1994. De nya ägarna verkade dock visa begränsat intresse för sitt nyförvärv, för glöden liksom slocknade och Ebel glömdes bort.
2003 gick ägarskapet till sist vidare till amerikanska Movado-gruppen som förvaltar märket ännu idag. Först på senare år har Ebel gjort någon form av comeback och 2017 utkom en ny version av insomnade modellen Sport Classic, medan den kända 1911 fick sin återkomst 2022 efter ett antal års bortavaro.
Priserna ligger idag ungefär i Longines-klass och produktionen sker fortfarande i Schweiz. Den är dock outsourcad till annan tillverkare, oklart vilken. Inriktningen tycks nu ligga mot damklockor och elegans, och kanske vill man vara en sorts budget-Cartier.
Denna verklighet ser säkert många Ebel-entusiaster som tämligen sorgsen och nog skulle många av oss vilja se en ordentlig återkomst till 80-talets gladare dagar. Nedan följer några favoriter som skulle kunna ges fullvärdiga efterföljare och lyfta tillbaka Ebel dit det hör.
Sport Classic
Det var med den kvartsdrivna lyxsportklockan Sport Classic med premiär 1977 som Ebel verkligen lyste upp på klockhimlen. Med kvartskrisen sammanfallande med ett nytt segment som uppstått med Audemars Piguet Royal Oak 1972, den så kallade lyxsportklockan, snappade Ebel simultant upp båda trender och introducerade ett armbandsur perfekt format för de nya tiderna: ett trendriktigt, lyxigt kvartsur med sportiga undertoner, som gjort för att slinka in under skjortärmarna i New Yorks skyskrapor.
Ebel var således före dem alla: Omega Constellation Manhattan, Chopard St. Moritz, Cartier Santos – listan kan göras ganska lång.
Ebel hade ritat en distinkt, rundat hexagonal form med fem synliga skruvar på bezeln. Denna kombinerades med en metallänk som var sublimt vacker såväl som tillfredställande välgjord, samtidigt som den stod ut i mängden. Den kallades för ”Wave” och är fortfarande, snart ett halvt sekel senare, en självklar del av Ebels form-DNA.
Sport Classic utrustades med modernt safirglas och drevs av ett kvartsverk utvecklat inhouse av Ebel själva, vilket var ett både ovanligt och smart beslut. Efterfrågan på batteridrivna kvalitetverk var stor och Ebels enhet hittade ner till flera märkens klockor, bland annat Cartier.
För att marknadsföra sin nya, trendiga lyxklocka lutade sig Ebel mot glamourösa sporter som golf, tennis och Formel 1, ett drag man delade med många andra prestigemärken vid den här tiden. Och det är begripligt, genom att sponsra tennis- och F1-stjärnor slog man två flugor i en smäll – klockorna skänktes både glamour och sportighet och kom till sin rätt på tennisbanan såväl som på Wall Street.
Så småningom hittade även mekaniska urverk ned i Sport Classic, och så är det också idag. Ett gott urval av dam- och herrmodeller, i stål och stål/guld, med eller utan ädelstenar, med kvarts och mekaniska verk, finns tillgängligt.
Men det känns som att något fattas. Visst känner man igen Sport Classic-dragen hos de nya uren, men de förefaller något urvattnade. Utbudet är stort men saknar nerv, inget sticker ut och man liksom scrollar genom en grå massa på Ebels hemsida.
Kanske är det en för sträng hållning, men man kan inte låta bli att önska ett mer stringent Sport Classic-utbud, med form och urtavlor mer i linje med hur modellen tedde sig fram till millennieskiftet ungefär. Och nog skulle man önska en tydligare företagsprofil utan dimridåer, med känd tillverkningsort och attraktiv marknadsföring.
Jag minns hur jag som ung student besökte Franks Ur i Stockholm för nästan 25 år sedan, som vid tiden saluförde Ebel. Och mina ögon fastnade obönhörligen på Sport Classics mjukt smäckra linjer och dess mästerliga stållänk. Jag har gillat den ända sedan dess. Ebel, gör om, gör rätt!
Sport Classic Chronograph
En riktig favorit i Ebel-kretsar är Sport Classic Chronograph. Och det är inte så konstigt med tanke på att den drevs av Zeniths legendariska El Primero-verk samt att Don Johnsons karaktär i Miami Vice, Sonny Crockett, bar den i TV-serien. Image-boosten kunde förstås inte överskattas.
Modellen utkom 1982, mätte modesta 38mm i diameter och endast 11mm på höjden, anmärkningsvärt sofistikerat för en automatisk kronograf. I början satt Zenith Caliber 3019 i Ebel-kronografen och det skulle dröja till 1986 innan det berömda El Primero-verket hittade ner i den. Det berodde på att Zenith tidigare hade avslutat produktionen av urverket och återupptog den just det året.
Sport Classic Chronograph ter sig som självklar i en Ebel-comeback, och varför inte med ett El Primero-verk i? Det är fortfarande i produktion och rykande aktuellt!
1911
En utveckling av den framgångsrika Sport Classic skedde 1986 då den något mer maskulina “1911” utkom för att fira märkets 75-årsjubileum. Boettformen utvecklades från Sport Classic med ett lite sportigare uttryck, medan de karaktäristiska fem skruvarna runt bezeln kvarstod.
1911 var mer “upmarket” än Sport Classic vilket tydliggjordes genom de mekaniska urverken. Flera olika verk drev 1911 under åren och det var riktigt fina konstruktioner som användes. Ädla urverksfabrikören Frederic Piguet (som levererat verk åt bland annat Patek Philippe) med ultratunna Caliber 9.51, Girard Perregaux Caliber 3100 samt Lemania 8810, drev 1911-klockorna.
1911 återuppstod som sagt så sent som 2022 men ger, åtminstone enligt artikelförfattaren, ett mer beige intryck än det välsvarvade originalet. Ett nytag vore därmed även här på sin plats.
Voyager World Time
Ebel Voyager utkom 1989 och följde formspråket hos 1911, men begåvades med en iögonfallande världstids-bezel med världens metropoler inpräntade. Den kallades Voyager World Time medan en version med världskartan stiliserad i urtavlan fick tillnamnet Atlas.
Utåtriktad design men lika subtila mått som övriga Ebel-produkter var, och är, Voyager en excentrisk utpost i 90-talets Ebel-palett. Den drevs uteslutande av Ebel Caliber 124, en enhet baserad på ETA:s så renommerade premium-verk 2892.
Produktionen sträckte sig till tidigt 00-tal och sedan skulle det dröja ända till 2024 tills en ny världstids-Ebel såg dagens ljus. Jo, Voyager har fått en uppföljare i form av 1911 Globe och är alltså nu integrerad i 1911-programmet. Precis som tidigare finns världskartan i urtavlan och precis som tidigare drivs den av ett ETA 2892-baserat urverk, nu i form av klonen Sellita 330-2.
Det ska erkännas att 1911 Globe är en ganska lyckad nykreation, men inte tillnärmelsevis lika egenartad som originalet. Behåll gärna det fina Sellita-verket men nog vill vi se en ny Voyager med sin tjocka, karaktäristiska bezel på plats!
Produktion och marknadsföring
Det är ett rent önsketänkande, men kanske borde någon köpa upp Ebel från Movado för att skaka i gång en fullvärdig återkomst? Man kan tänka sig en process i stil med Breitlings övertagande av det än mer sömniga Universal Genève förra året. Nyheten fick nämligen entusiaster och klockmedier att formligen sprudla av glädje och framtidstro, och det är precis vad vi önskar för Ebel.
Därefter behöver märket en egen tillverkning, varför inte i födelsestaden La Chaux-de-Fonds nära franska gränsen, med lokal expertis? Ett seriöst klockmärke bygger sina klockor självt och hemlighetsmakeriet och mystiken kring dagens Ebel-tillverkning ter sig lite tröttsamt.
Ebel behöver komma ut ur skuggorna och tillbaka in bland de stora. Våra böner besvarades med Universal Genève (även om vi ännu inte sett resultatet). Är det inte Ebels tur nu?
Marknadsföringen är lika viktig, en aspekt där 80- och det tidiga 90-talets talets Ebel ju verkligen briljerade. Åter till Formel 1, tennisen och de andra glamourösa finsporterna. Vi vill se tennisstjärnorna åter bära Ebel!
Text: Filip Ericsson Schweiziska klocktillverkaren Ebel är legendariskt men idag närmast bortglöm
Text: Filip Ericsson Guld, denna tilldragande ädelmetall vars unika skimmer sätter en hel värld i
Eqotime har tagit en titt på nya Tudor Ranger, en klocka med gedigen historia testad under svåra f