Text: Filip Ericsson
Schweiziska klocktillverkaren Ebel är legendariskt men idag närmast bortglömt. Under 1980-talet gjorde man däremot succé med den kvartsdrivna lyxsportklockan Sport Classic. Eqotime går igenom historien om armbandsuren som skänkte guld åt märket samt berättar om den Sport Classic som artikelförfattaren ägde under en period.
Inte många pratar om det längre, få utanför klockkretsar känner ens till det, men Ebel har en given plats i klockhistorien. Dess berättelse bör kunna frälsa de flesta med ett någorlunda intresse för design, modern historia och urban kultur.
Historia
Ebel grundades av det gifta paret Eugène Blum and Alice Lévy i den lilla staden La Chaux-de-Fonds i västra Schweiz, 1911. Fokus låg på eleganta kvalitetsur och företaget blev främst känt för sina smyckesklockor för damer. Redan 1912 släpptes ett damarmbandsur och 1914 utkom en banbrytande diamantring innehållandes en klocka. Riktiga milstolpar för Ebel såväl som för klockindustrin i övrigt.
Sonen Charles-Eugène Blum fortsatte innovationslustan med tekniskt intressanta klockor, bland annat ett automatiskt uppvridet reseur redan 1930. Som så många andra märken levererade Ebel också klockor till andra världskrigets militärmakter, i Ebels fall pilotklockor till British Royal Air force.
Succé under kvartskrisen
Men det skulle dröja till mitten av 1970-talet innan märket under grundarparets sonson Pierre Alain Blum skulle blomma ut för fullt och få en statustörstig allmänhet att på riktigt upptäcka märket.
Vid den tiden stormade den så kallade kvartskrisen för fullt, där de japanska batteriklockorna i princip tog över klockmarknaden och var nära att utplåna den schweiziska industrin. Många ädla märken höll på att gå under, men Ebel utnyttjade situationen. Man vände krisen till sin fördel och kom att uppleva ett uppsving man aldrig tidigare upplevt.
70-talet handlade inte bara om kvartskris utan även om nyskapande design och introduktionen av ett helt nytt segment: lyxsportklockan. Pierre Alain Blum förstod uppenbarligen dessa marknadsutvecklingar och introducerade en ny serie armbandsur perfekt utmejslat för de nya tiderna.
Ur de nya, svindyra stålklockorna från Audemars Piguet, Patek Philippe och Vacheron Constantin, framväxte en undervegetation av mer överkomliga lyxsportklockor. Så föddes det trendriktiga, lyxiga kvartsuret med sportiga undertoner, som gjort för att slinka under manschettknäppta skjortärmar i New Yorks skyskrapor.
Omega Constellation Manhattan, Chopard St. Moritz, Cartier Santos – listan kan göras ganska lång. Men Ebel var före dem alla.
Ebel Sport Classic
Ebel Sport Classic hade premiär 1977 och var enligt tidens mode egensinnigt formgiven, batteridriven och därmed tunn som ett asplöv. Den kom i herr- och damutförande och erbjöds i stål, guld eller stål/guld, den senare en för tiden moderiktig kombination som nästan dog ut tillsammans med 80-talets champagnegalopp, men som nu faktiskt har börjat återvända.
Vid den här tiden föddes många klockmodeller hos flera av de mer prestigefulla tillverkarna som verkligen stod ut i mängden, och som skulle förbli riktiga formikoner vilka står sig än idag. Ebel Sport Classic var en av dem.
Ebel hade ritat en distinkt, rundad, hexagonal form med fem synliga skruvar på bezeln. Denna kombinerades med en metallänk som var både vrålsnygg och tillfredställande välgjord samtidigt som den stod ut i mängden. Den kallades för ”Wave” och är fortfarande, 46 år senare, en självklar del av Ebels form-DNA.
Ebel hade nu skapat en design som skulle förbi lika odödlig och legendarisk som 80-talsstjärnorna Omega Constellation Manhattan och Cartier Santos, med flera. Inspirationen med de fem skruvarna lär ha kommit från den första lyxsportklockan från 1972, den så omhuldade Audemars Piguet Royal Oak.
Och det är en gemensam nämnare för alla dessa 70-talskreationer, en form så distinkt att de känns igen på en kilometers avstånd. Alla är de utmärkta exempel på god formgivning och det bevisas av att de lever och frodas än idag.
Sport Classic utrustades med modernt safirglas och drevs av ett kvartsverk utvecklat inhouse av Ebel själva, vilket var ett både ovanligt och smart beslut. Efterfrågan på batteridrivna kvalitetverk var stor och Ebels enhet hittade ner till flera andra märkens klockor, såsom Cartier.
För att marknadsföra sin nya, trendiga lyxklocka lutade sig Ebel mot glamourösa sporter som golf, tennis och Formel 1, ett drag man delade med många andra prestigemärken vid den här tiden. Och det är begripligt, genom att sponsra tennis- och F1-stjärnor slog man två flugor i en smäll – klockorna skänktes både glamour sportighet och kom till sin rätt på Wall Street såväl som på tennisbanan.
Filips Ebel
Sport Classic var en stor succé och därmed finns ett gott antal begagnade klockor på den europeiska marknaden. Man kan närmast välja och vraka bland boettstorlekar, material, urtavlor och funktioner. För ett par år sedan var jag på jakt efter just en Sport Classic och jag valde till sist en 37-millimeters i stål och guld, med grå urtavla och utan vare sig sekundvisare eller datum, från en handlare i Tyskland.
Det var ett medvetet val. 37mm är den största Sport Classic från den här tiden och är således den enda som passar min 2020-tals handled. Vidare var stål och guld obligatoriskt för mig då det skänker trollglans utan att priset skenar. Samtidigt som det förstås mest 80-talsmässigt!
Den grå tavlan gav en diskret elegans som jag föredrog över svart, vit eller guldfärgad som också erbjöds. Avsaknaden av datumfunktion gav slutligen ett renare och mer sparsmakat intryck som inte störde den vackra tavlan.
Det viktigaste var dock att slippa sekundvisaren. Detta kan låta märkligt, jag undviker gärna mekaniska klockor utan sådana. Man vill ju se om de går eller har stannat och sedan är det förstås skönt att skåda det eleganta svepandet över tavlan. Men hos ett kvartsur skyr jag sekundvisarens lite fula tickande och med en sekundvisarfri Ebel slapp jag det. Dessutom stannar den inte förrän batteriet är slut, och det tar ju flera år!
Känslan påminde om de 80-tals Omegor som jag ägt. Gott kvalitetsintryck och påfallande detaljfinish, samtidigt som den var nätt som en sparv. Och som så ofta betydligt snyggare i verkligheten än på bild! Det var ett nöje att känna och bara glo på den. Kvartsverket gjorde den dessutom tunn närmast som ett OLW-chips, vilket är en stor behållning med den här typen av sportig dressklocka från den här tiden.
Den grå urtavlan var elegant som ett middagsbord i Buckingham Palace, men samtidigt asketisk som en häktescell i Baku. Den vackra, tunna länken i stål och guld kompletterade slutligen detta smakliga manssmycke.
Att jag pratar jag i dåtid om min snitsiga Sport Classic beror på att jag valde att sälja den efter ett år eller så för att lämna (monetär) plats åt andra klockor. Sådan är klocksamlandets verklighet, åtminstone för mig.
Kända bärare
Det är förstås plättlätt att hitta kändisar som bär Rolex eller Omega Seamaster. Prinsar, skådisar och ministrar är strösslade med dem. Att hitta en känd person som bär (eller bar) Ebel Sport Classic är betydligt svårare. Men jag har hittat två!
Don Johnson, 80-talsstjärnan från Miami Vice, bar en Ebel Sport Classic Chronograph i guld, både i serien och privat. Till skillnad från min Sport Classic är kronografen en mekanisk klocka, med ett urverk från finmärket Zenith.
Ebeln satt ständigt på Sonny Crocketts arm när han tillsammans med kollegan Ricardo Tubbs tampades med Floridas storbus. Ännu ett smart marknadsföringsdrag av Ebel således som ju fick visa upp sin Sport Classic för hela världen på bästa sändningstid.
Shimon Peres var Israels premiärminister och president on-and-off mellan 1977 och 2014 och tillika en av de mer stringenta världsledarna i den moderna historien. Peres bar en Sport Classic i stål och guld under delar av sin karriär.
Det enda fotot jag har hittat avslöjar en liten bit av den distinkta Wave-länken på en åldrad Peres. Möjligtvis med undantag för Don Johnsons guld-kronograf är en Sport Classic aldrig vräkig, så nog är det svårt att finna ett mer passande ur till denne distingerade gentleman. Peres dog 2016, 93 år gammal.
En Ebel i solitt guld och med diamanter bars av Elvis Presley under 1970-talet, en klocka han gav bort till sin vän J.D Sumner 1974. Den såldes för runt fem miljoner kronor på auktion i USA 2019. Elvis-Ebeln var visserligen ingen Sport Classic, men det är ändå roligt att han bar en Ebel över huvud taget. Och det antyder också vilken status märket innehade på den tiden.
Sport Classic idag
Ebel Sport Classic blev en storartad succé för det nobla gamla märket. Den kom i precis rätt tid och var perfekt utförd för sitt uppdrag, att blända det prestigehungriga karriärfolket i västvärldens metropoler.
Modellen fanns länge i Ebels produktportfölj men lades så småningom ned. Det var onekligen ett misstag då en ny Sport Classic återuppstod 2018. Den är ju en så central del av märket och dess image, och det har Ebel slutligen förstått.
Nya Sport Classic mäter numera mer tidsenliga 40mm i herrutförande och saluförs nu även med mekaniskt urverk. Inuti tickar då det utmärkta 2892-A2 från ETA och en sådan i stål/guld fås för strax över 40 000 kronor. Ett annorlunda men högst smakligt val för diskreta gentlemän!
Eqotime har tagit en titt på nya Tudor Ranger, en klocka med gedigen historia testad under svåra f