Betty Fiechter banade vägen för klockbranschens kvinnor

Text: Britta Rossander


Margaret Thatcher som var rapp i munnen sade: ”Om du vill ha något sagt – be en man. Om du vill ha något gjort – be en kvinna.” Ett ordspråk som går att applicera på Blancpains starka kvinna Betty Fiechter. Hennes karriär inom huset varade över 55 år, och under hennes ledning blomstrade Blancpains specialitet för att skapa perfekta damklockor. Eqotime’s Britta Rossander ger oss historien om Betty Fiechter.



År 1735 startade den schweiziske alpbonden Jean-Jacques Blancpain egen urmakarverkstad i byn Villeret i schweiziska Jurabergen. Hans företag kom att bli det första registrerade varumärket inom urmakeri. År 1815 moderniserade Jean-Jacques sonson produktionen genom att starta serietillverkning, vilket gjorde Blancpain till ett av de mest betydande företagen i den klocktäta alpbyn. Under 1930-talet köptes företaget av några i personalen eftersom sista generationen Blancpain inte ville överta verksamheten. 


Blancpain och Betty Fiechter

När Betty Fiechter var 16 år började hon, direkt efter skolan, som lärling på Blancpain och året var då 1915. Betty blev kvar i 45 år och därefter stannade hon kvar som rådgivare i ytterligare tio år. När Betty började leddes Blancpain av Frédéric-Émile, sjunde generationens Blancpain och släkt i rakt nedstigande led till grundaren Jean-Jacques Blancpain.

Betty Fiechters ansvar växte raskt och hon blev tidigt chef för tillverkning och teknisk samt kommersiell utveckling. Frédéric-Émiles förtroende för henne var stort vilket gjorde att han vågade lämna mycket av ansvaret till henne, och flyttade från familjens hem i byn Villeret till staden Lausanne. Därifrån kommunicerade han med Betty genom diktafon vars vaxrullar skickades med post. 


Betty Fiechter

Frédéric-Émile dog plötsligt 1932. Förlusten var stor och det blev slutet för familjen Blancpain inom verksamheten. Ingen av arvingarna var intresserad av att överta företaget. Det fanns dock kapabla händer som var ivriga att ta över: Betty Fiechter och försäljningsdirektören André Léal. De samlade ihop sina besparingar och köpte 1933 företaget och döpte det till Rayville-Blancpain. Eftersom inga medlemmar av Blancpain-familjen var kopplade till verksamheten var de nya ägarna enligt schweizisk lag tvingade att ändra namnet. Frédéric-Émiles dotter, Nellie, skrev ett brev till Betty med anledning av att företaget efter 200 år nu hade nya ägare:

”Min kära Betty, det är inte utan smärta i mitt hjärta som jag ser slutet på tiden med alla minnen från min barndom och ungdom. Slutet för Villeret för Papa gör mig sorgsen, men jag kan försäkra er om att lösningen som underlättar min sorg är att du tar över tillverkningen tillsammans med herr Léal. Tack vare denna lyckliga lösning kan jag se att traditionerna i vårt förflutna kommer att följas och respekteras. Du var för Papa en sällsynt och kär medarbetare. Låt mig än en gång tacka för din stora och varaktiga ömhet som jag omfamnar och bär med mig i mitt hjärta. Nellie.”


En kvinna i chefsstolen

Starten på det egna företagandet var inte lätt för Betty. Depressionen drabbade hela den schweiziska klockindustrin vilket skapade misslyckade affärer och arbetslöshet. Blancpain vände sig då till den amerikanska marknaden. Ytterligare ett bakslag för företaget kom i och med att delägaren André Léal avled när andra världskriget bröt ut.

Betty Fiechter blev i och med detta unik. Hon befann sig nu i en banbrytande position inom klockbranschen. Betty blev världens första kvinnliga VD och ägare till en leverantör av prestigeur med upp till 300 anställda, en position som hon behöll fram till 1950 och som gjort henne till en legendar inom den schweiziska klockbranschen.

Bettys mentor, Frédéric-Émile, hade börjat med tillverkning av små urverk avsedda för damklockor. Så strax före första världskriget utvecklade Blancpain en liten oval och en liten baguetteformad kaliber som båda blev väldigt populära. Betty Fiechter fortsatte där Frédéric-Émile slutat och lät tillverka urverk som levererades med ett litet hölje. Hon var smart nog att satsa på detta och kunde på så sätt undvika de tullar och straffskatter som införts på färdiga klockor.


Marilyn Monroes Blancpain

Verken kallades calottes och levererades till återförsäljare i många länder, men den amerikanska marknaden var viktigast. Av köparna (ofta juvelerare) placerades ”calotterna” i boetter av ädelmetall och pryddes i de flesta fall också med ädelstenar.

Den mest ikoniska kund som föll pladask för en så kallad cocktailklocka med urverk från Blancpain var Marilyn Monroe. Hon bar den privat, den var som ett smycke tillverkad med boett i platina beströdd med ett otal diamanter, även armbandet var dekorerat med diamanter. Monroes klocka lyckades Blancpain köpa tillbaka år 2016 på en amerikansk auktion. Klockan är nu tillbaka i Villeret och renoverad med känslig hand för att bevara dess patina med respekt för att Marilyn använt den.



En ny tid

Jean-Jacques, syskonbarn till Betty med examen i historia och som förväntades avlägga doktorsexamen, började mot alla odds i sin mosters verksamhet. Han var helt utan bakgrund inom urmakeri men tog plats i styrelsen som då bara bestod av de två fram till 1970 då Betty gick i pension.

Två klockor som inte bara är ikoniska och som lanserades under Bettys ledning är dykaruret Fifty Fathoms och damklockan Ladybird. Blancpains Ladybird fick enorm kommersiell framgång och blev dessutom prisbelönt. Idag är årligt återkommande Grand Prix d’Horlogerie de Genève (som ofta kallas bara ”GPHG”, den främsta prisgalan som finns inom klockbranschen. Dess föregångare var Prix de la Ville de Genève där Blancpain flera gånger fick ta emot pris för sina små damklockor.

Sedan 1956 är Ladybird en grundpelare inom Blancpains serier, men visst har verken ändrats under åren med att till exempel vara automatiska istället för manuella. Den moderna Ladybird finns i vitt och rött guld med ädelstenar som diamanter, rubiner och safirer på urtavlan som ofta är i pärlemor.


Blancpain Ladybird

Lite fakta

I slutet av 1950-talet tillverkade Blancpain mer än 100 000 klockor per år och 1971 toppade man med 220 000 producerade klockor. Under det sena 1970-talet och början på krisen för den schweiziska klockbranschen på grund av konkurrens från japanernas quartzklockor. Den omfattande lågkonjunkturen som drabbade världen på grund av oljekrisen bidrog till katastrofen för den schweiziska klockbranschen.

Situationen för Blancpain var ohållbar och 1983 såldes denna förpuppade fjäril till Jacques Piguet och Jean-Claude Biver som då jobbade inom SMH (Swiss Corporation for Microelectronics and Watchmaking Industries Ltd.) sedermera Swatch Group och 1999 införlivades Blancpain i den stora gruppen. Nu är det Nick Hayel seniors barnbarner Marc A. Hayek som basar över Blancpain som återigen ligger på toppen när det gäller urverkstillvekning i det högre segmentet.



Marilyn Monroes klocka fick förra året bli förlagan till ett ur som tillverkades i begränsad upplaga om 14 exemplar.

– Den förkroppsligar perfekt andan hos Blancpain. Sedan 1930 har vi tillverkat klockor för kvinnor som uppskattar magin i ett mekaniskt urverk, säger Marc Hayek