Klockor man borde ha köpt men missade

Text: Filip Ericsson


Som bekant har priserna på både nya och begagnade lyxklockor rusat i höjden på senare år. I denna turbulens är det lätt att glömma hur prisvärda vissa modeller tedde sig för inte alls så länge sedan. Eqotime listar tre attraktiva favoriter som artikelförfattaren anser att han borde ha köpt när han hade chansen – men missade! 


IWC Ingenieur 3239 

IWC – International Watch Company – det mytiska schweiziska lyxmärket som gjorts berömt genom sina legendariska pilotklockor, bygger relativt få enheter jämfört med till exempel Rolex eller Omega, men har simultant skapat en väldig entusiastskara runt hela vår jord.   

IWC:s själ finns onekligen i instrumentklockorna och man har i många decennier mejslat fram ett märkes-DNA med en form av maskulin, teknisk prägel hos sina ur.  

Kulmen, där IWC på något sätt nådde sitt fulländade formspråk och sin perfekta identitet, kanske inträffade någon gång vid slutet av 90-talet och höll i sig några år in på 00-talet. Men någonstans på vägen där ikring, förlorade man sig något. Mer om det senare. 

En av IWC:s största klassiker, Ingenieur, presenterades 1954, en instrumentklocka för yrkesmän med behov av en exakt tidmätare som inte påverkades av magnetiska fält. 1976 tog modellen ett kliv mot det då nya segmentet lyxsportklockor med en ny version, ritad av formgivaresset Gerald Genta. Dess svallvågor var så kraftiga att en Genta-inspirerad Ingenieur fanns i produktion ända fram till 2017.    

Då förvandlades modellen till mångas förtret till en förbluffande intetsägande produkt, fjärran företrädarens egensinnigt industriella skönhet. Man valde uppenbarligen att skapa en starkt retroinspirerad Ingenieur, men tappade bort sig på vägen.   

Där denna version (ref. IW35700) ligger nära den första Ingenieuren från 1954 i sitt formspråk, inspirerades företrädaren Ingenieur 3239 från 2013 istället starkt av Gerald Gentas stringenta lyxsportklocka från 1976.   

Denna förblev en favorit hos mig. Där de Genta-inspirerade Ingenieurerna, i och med trenden med allt större boetter under 00-talet, svällde betänkligt genom åren, återgick 3239 till mer modesta mått, idealiska 40mm över boetten och endast 10mm i höjd, ovedersägligt tunt för en sportklocka med 120 meters vattentäthet! 

Samtidigt behöll formen sina elegant sportiga linjer varpå 3239 förblev en högst attraktiv lyxsportklocka. Välgjord, allsidig och prestigefull genom sitt eggande varumärke förblev den en av mina stora favoriter när det begav sig.  

Priset ansågs dock högt, runt 60 000 kronor, för ett armbandsur med ett ETA 2892-A2 under huven, här omdöpt till IWC Caliber 30110 i och med diverse uppdateringar. Vad de innebar är dock skrivet i stjärnorna, märket är ökänt för hemlighetsmakeri kring sina urverk.  

Den eviga diskussionen om “inhouse” hit och dit drabbade således också 3239. Min egen uppfattning är dock att det är svårt att klaga på det alldeles utmärkta 2892, ens när det motoriserar riktiga lyxklockor. Tunn profil, servicevänligt, exakt och pålitligt har det tickat på i mången lyxur under decennier. 

Det fina i kråksången är att vid tiden kring modellens nedläggning 2017 gick det att finna nya, oanvända 3239:or på andrahandsmarknaden för runt 40 000 kronor. Prisvärt värre men fortfarande över min egen budget vid den tiden.  

Attans, idag börjar priserna på runt 75 000 kronor (åtminstone om man handlar inom Europa) medan de bästa nosar på 100 000-kronorsstrecket. Och där dog drömmen om en 3239, för det är pengar som åtminstone undertecknad knappast vill lägga på en IWC Ingenieur.  

När 3239 lagts ner och ersatts med nämnda gäspning till retrour, var vi nog många som allra helst önskade oss en ny Ingenieur som återgick till Genta-rötterna, och i början av 2023 besannades våra böner. Med råge skulle det visa sig, för uppenbarade sig gjorde en så tydlig blinkning till Genta-originalet att man i princip kan tala om ett retrour även här, fast med blicken mot 1976 istället för 1954. Många slog volter av lycka, inte minst för att allt stämde: form, specifikationer, mått.  

Men sedan gick luften ur, den nya klockan var nämligen drygt dubbelt så dyr som den utgående Ingenieuren! Svenskt pris hamnar på runt 142 000 kronor, en ren käftsmäll för oss som allra mest önskar oss en ny IWC Ingenieur med de rätta Genta-generna.   


Omega Speedmaster Professional Moonwatch 

Omegas racingkronograf Speedmaster, som förblev NASA:s officiella rymdur och som flög med astronauterna ända till månen 1969, måste nog betecknas som historiens mest legendariska klocka.  

Modellen lanserades 1957 i form av en sportig kronograf ämnad för mätaktiviteter i bilracing. Uppdaterade ref. 105.003 som kom 1963 var den Speedmaster som sedan skickades till NASA för tester inför myndighetens upphandling av armbandsur för sina astronauter. Och det var den enda klockan som klarade testerna. 

Året efter släpptes den referens (105.012) som Buzz Aldrin bar utanpå sin rymddräkt när han klev ut på månens yta. Därefter uppdaterades Speedmaster i omgångar och 1996 utkom Speedmaster Moonwatch Professional ref. 3570.50 med nyformad stållänk och där Omega Caliber 861 ersattes av Caliber 1861.  

Denna Speedmaster såldes ända fram till 2020 när en ny Speedmaster Professional med ett helt nytt urverk såg dagens ljus.  

Under åren växte Speedmaster-serien lavinartat, bland annat med versioner i guld under 1960-talet, den modernare Mark II (1969), Speedmaster Reduced med 39mm-boett (1988) samt en lång rad specialmodeller som kom och gick. Idag är utbudet digrare än någonsin tidigare. 

Men idag fokuserar vi på den mest klassiska månklockan, med gammaldags hesalitglas och manuellt uppdraget urverk, ättlingen till den Speedy som godkändes för spacewalk när det begav sig.  

Någon gång under hösten 2017, när just ref. 3570.50 fortfarande fanns i produktion, tittade jag in hos Bergströms Ur i Uppsala och fick prova ett exemplar. Priset var 42 000 kronor och klockan kunde köpas över disk. Utöver det fanns dessutom viss prutmån och jag hade följaktligen fått en helt ny Moonwatch för under 40 000 kronor som jag direkt kunde ta med mig hem. Fakta som ter sig helt fantastiska idag! 

Men inte heller vid det tillfället slog jag till och lade Speedmaster-drömmen på hyllan ännu ett tag. Ett misstag skulle det visa sig då en ny Professional Moonwatch idag i sitt billigaste utförande har ett svenskt listpris på mer svettiga 86 900 kronor. Mer än dubbelt upp alltså!

Missförstå mig rätt, det är knappast ett överpris för vad man får för klockpengarna, Speedmaster Professional var ju istället oförskämt billig tidigare. Och visst har den nu fått kraftigt förbättrad länk såväl som urverk. Men ändock. 

Det samma gäller andrahandspriserna, om än i något mildare grad. Söker man på Chrono24 inom EU för Speedmaster Professional från 2015-2019 så börjar priserna på runt 55 000 kronor, men stiger sedan snabbt förbi 60- och 70 000 kronor beroende på skick och om det finns box och originalhandlingar. Alltså betydligt mer pengar än den nya jag provade men inte köpte för cirka sex år sedan. Attans.  


Rolex Oyster Perpetual 39mm 

Och så slutligen kommer vi till Rolex stålklockor, själva förkroppsligandet av nutidens hysteri och prisexplosion på lyxklockmarknaden. Märkets billigaste klocka, själva inkörsporten till märkesmagin, Oyster Perpetual, är knappast lika tokdyr som sina storebröder Submariner eller GMT Master. 

Men även denna anspråkslösa stålinstegare har dragits med i hysterin, vilket jag själv har fått erfara. Och en version, Oyster Perpetual med 39mm-boett, är den som verkar ha dragits ner allra djupast i märkets obönhörliga klock-apartheid-träsk. Denna perfekt måttade Oyster gick nämligen ur produktion i och med modellens generationsskifte under 2020 (och ersattes av en variant på 41mm). 

När jag klev in hos min lokala Rolex-handlare för cirka fem år sedan erbjöds jag en 39-millimetare för strax över 50 000 kronor inklusive en femprocentig prisreduktion (!) samt två månaders leveranstid. Nog gnuggar man ögonen inför denna otroliga anekdot. Jag borde ha köpt två. Idag går det nämligen inte ens att ställa sig i kö för att få köpa en Oyster Perpetual i de flesta auktoriserade Rolex-butiker.  

Och även om det någonstans går att köpa en (med lång väntetid) så har priserna gått upp betänkligt. 72 750 kr kostar en OP 41mm idag och att pruta är det förstås inte längre tal om. Men eftersom de är svåra att komma över hos en auktoriserad handlare så får man ändå vända sig till den så kallade gråmarknaden och då betala betydligt mer, runt det dubbla från den 39-millimetersdröm jag erbjöds 2018.  

Vill man verkligen ha 39mm-varianten, och det vill man ju, så är det begagnat som gäller och då talar vi om priser som startar vid strax under 90 000 kronor. Och snabbt passerar de sedan 100 000 för de med de mest attraktiva urtavlorna och rätt tillbehör. Själv var det en vit jag ville ha (nej, den finns inte heller längre i produktion) och den billigaste jag hittar på Chrono24 i skrivande stund och inom EU är prissatt till 113 000 kronor. Jo, visst var det bättre förr? 


Epilog

Med allt detta sagt ska nämnas att artikelförfattarens klockhistoria inte enbart är kantad av tragedi. Även jag har knipit chanser när de uppenbarat sig och gjort fina affärer. Min nuvarande Omega Seamaster Diver till exempel, en riktig GADA-klocka som får nästan all min handledstid, införskaffades ny för drygt två år sedan till en kostnad styvt hälften av dagens svenska listpris. 

Och jag och min Seamaster hör verkligen ihop. Den passar min personlighet och utstrålar det jag vill vara. Den är mitt enda smycke såväl som en trygg tidmätare genom livet. Tiderna är ganska goda trots allt!