Text: Filip Ericsson
Klocksamlande kan te sig som en hobby endast för välbeställda. Miljoner entusiaster drömmer om Rolex Daytonas, Patek Philippes och Audemars Piguets, men endast en liten klick har råd med dem. Det finns dock tröst för samlare med magrare ekonomiska resurser. Eqotime listar fem sköna vintage-ur som inte kostar skjortan men som skänker prestige, skönhet, kvalitet och historia i massor.
Grand Seiko GS 1964–93
Grand Seiko föddes vid slutet av 1950-talet som en lyxig utpost i den japanska klockjätten Seikos produktutbud. Målet var att utveckla ett armbandsur som matchade de schweiziska prestigeurens kvalitet och precision.
Grand Seiko “First” utkom 1960 och resultatet var strålande. Efter precisionstester i Schweiz tilldelades den kronometer-certifikat och över en natt förblev märket en respekterad spelare i lyxklocksegmentet.
Första Grand Seikon får dock inte den äran att medverka här, därtill är den alldeles för dyr. Istället vänder vi blicken mot dess uppföljare som först dök upp 1964 och därefter ynglade av sig i ett flertal modeller de följande 30 åren. Samma fina Grand Seiko-kvalitet, men idag till förbluffande fina priser!
En av dem är 57GS Self-Dater som tillverkades 1964–67. Med en mer maskulint utmejslad boett än den första Grand Seiko-klockan (som mer var ett utpräglat dressur) påminde 57GS snarare om senare tiders så kallade lyxsportklockor.
Dess form kan betecknas som ett tidigt uttryck för “Grammar of Design”, den formskola som skapades av Seikos mästerformgivare Taro Tanako och som gav Grand Seiko-boetterna en alldeles särskild formfason, väsensskilt från allt annat.
Grammar of Design dikterades av tre principer: ytorna skulle vara platta och tvådimensionella med skarpa kanter vilka skapade kontraster mellan ljus och skuggor, vilket i sin tur skulle ge boetten en speciell lyster. Vidare skulle alla ytor hos boett och detaljer i urtavlan ha så många plana ytor som möjligt för att öka kontrasten även där, som i sin tur beräknades öka läsbarheten. Slutligen skulle alla ytor poleras spegelblankt för att ytterligare öka kontrasterna mellan ljus och skugga och därigenom skapa en alldeles särskild känsla av lyx och kvalitet.
57GS mätte 36.5mm över boetten och innehade ett manuellt uppdraget urverk i form av Caliber 5722. Det var kronometer-certifierat, hade 35 juveler, 45 timmars gångreserv och slog med lata 18 000 svängningar per timme (19 800 i en senare version).
Datumet var av så kallad quick set-typ, standard idag men ovanligare på 60-talet. 57GS var vidare vattentät till för tiden goda 50 meter.
1967 utkom den verkliga stjärnan bland vintage-Grands: 44GS. Den lanserades 1967 och utvecklade Grammar of Design-språket till fullo. Och visst var 44GS raffinerad såväl som proportionellt fulländad.
44GS salufördes 1967–69, hade en boett på 38mm i diameter och en höjd på blott 9mm. Inuti tickade Caliber 4420B, en manuellt uppdragen enhet med 27 juveler som även den tickade med 18 000 svängningar/timme. Till skillnad från 57GS saknades dock datumfunktion.
Hur som helst anses alla Grand Seiko-verk från den här tiden utgöra riktiga arbetshästar, pålitliga och lätta att hålla efter. Välpassande för nybörjarsamlare alltså!
Utöver ovannämnda exempel finns ett flertal äldre Grand Seiko-modeller till rimliga priser. Vi har:
62GS – första automatiska GS-uret, 1967–68.
61GS – första “High Beat”-verket med 36 000 svängningar/timme, 1968–75.
45GS – High Beat med manuell uppvridning, 1968–75.
56GS – nytt, rundare formspråk, 1979–75.
95GS – märkets första kvartsklocka, 1988–93.
Nämnda Grand Seiko-ur fås från ca 6000 kr medan de finare exemplaren går på mellan 10 000 och 20 000 kronor, beroende på modell. 44GS är dyrast och börjar på runt 20 000 kr medan bättre exemplar betingar över 30 000 kronor. Då utbudet av vintage-Grands är skralt på svenska marknaden är det till Europa man bör vända sig, eller ännu hellre till den globala marknaden.
Grand Seikos vintage-klockor torde alltså vara svåra att överträffa när det gäller förhållandet mellan prisnivå och kvalitet. Finliret är storartat och nog matchar de Rolex samtida kreationer, men till ett betydligt humanare pris.
Samtidigt är de knappast något för den utåtriktade. En oinvigd kommer aldrig att märka vad som pryder din handled, möjligtvis att det är en Seiko. Kännarna kommer dock att nicka gillande. När undertecknad studerade ämnet inför denna artikel började snålvattnet onekligen att rinna till!
IWC Yacht Club, 1967–76
Det legendariska, entusiastdrivna lyxmärket från det tysktalande Schweiz har som bekant vunnit sin status framför allt från sina ikoniska pilotklockor. Dessa, liksom andra legendarer i det historiska modellprogrammet (såsom Aquatimer, Ingenieur och Portugueser) är eftertraktade och dyra, nya såväl som gamla.
Men det finns några IWC-modeller som fortfarande går att finna för verkligt rimliga summor. En är den ganska slätstrukna dressaren Portofino som kan fås för så lite som 12–13 000 kronor för halvdana exemplar. En annan är de billigaste varianterna av Mark-seriens pilotklockor som startar på runt 25 000 kronor – lockande!
Idag fokuserar vi dock på en frän men nästan helt bortglömd IWC-hjälte: Yacht Club! Introducerad 1967 som en allround-klocka som skulle klara vardagens slit-och-släng såväl som en kväll på operan, förblev den ett populärt tillskott i IWC-paletten.
Yacht Club kan därmed ses som IWC:s svar på Rolex Datejust; vattentålig och robust såväl som formell och elegant. Ungefär som dagens lyxsportklockor alltså. Och nog är det en hel del Omega Aqua Terra över det hela, som ju tydligt avspeglas i namnet. “Yacht Club”, en snitsig benämning som utlovar ett ur som fungerar lika väl på segelbåten i hög sjö som vid cocktailbaren på marinan.
Boetten hade en asymmetrisk så kallad C-shape, mätte 36mm och var tät till 100 meter, en ypperlig siffra för tiden. Dessutom var innerboetten draperad i ett järnhölje som gav utmärkta antimagnetiska egenskaper (precis som hos den mer kända IWC Ingenieur).
Urverket var IWC:s egen Caliber 8541B med automatisk uppvridning och den patenterade så kallade Pellaton-konstruktionen för uppvridningen, vilket gav effektiv uppdragning såväl som god stöttålighet.
Yacht Club tillverkades fram till 1976 då Yacht Club II tog över. Den ritades av den berömde Gerald Genta och betingar idag alltför höga priser för att platsa på denna lista. Första generationens Yacht Club kan fås från cirka 13 000 kronor medan de bästa exemplaren kan nå 30 000 kronor.
Det kan onekligen te sig kittlande att bära ett armbandsur med ett namn som IWC för så modesta medel. Att det innehar ett glamouröst efternamn såsom Yacht Club och att det dessutom är en fröjd för ögat, gör knappast saken sämre. Yacht Club är onekligen en modell som förtjänar mer uppmärksamhet och som man önskar en dag återkommer till IWC:s ärorika märkespalett!
Omega Seamaster 120m, 1990–2002
“Seamaster” torde vara en av de mest berömda och eftersökta modellnamnen i armbandsurens historia. Mest känd är modellen förstås som dykarklocka men till en början utgjordes den av ett elegant herrur som skulle tåla dåligt väder.
Modellen föddes 1948 och det dröjde till 1957 innan det riktiga dykaruret dök upp. Parallellt salufördes dock de beskedligare icke-dykarna och så är det ännu idag. Seamaster för bruk på land utgörs idag som bekant av främst Aqua Terra, vars namn avslöjar att den trivs även i vatten. Tätheten är trots allt till motsvarande 150 meter.
Modellen utkom 2003 och har förblivit en välkänd och populär modellserie för Omega. Mindre känd är dess företrädare och då är vi framme vid ämnet för dagen: Omega Seamaster 120m.
120m tog stafettpinnen från 80-talsstjärnan Seamaster Polaris i början av 1990-talet och begåvades med den nya sorts Seamaster-form som delades med den så kända “Bond”-Seamastern som utkom 1993.
Här introducerades nämligen den lätt igenkännliga urtavlan med de eleganta, ihåliga visarna och tavlans säregna vågmönster, liksom den lika karaktäristiska stållänken med sitt “flätade” utseende. Även boetten med luggarnas snygga skärning som utmynnar ut i en konstfull antydan till kronskydd, känns igen.
Seamaster 120m erbjöds endast med boett på 36mm i diameter, bortsett från en mindre dam-modell samt den digitala “Multifunctional” som mätte 39mm. I övrigt kom den i en lång rad versioner; kvarts eller automatiskt urverk, stål, stål/guld eller guld, metallänk eller läder samt ett gott urval av olika design på urtavlan. Det fanns helt enkelt en 120-metare för de flesta smaker.
För den som valde den mekaniska varianten var det Omega Caliber 1109 (och senare 1120) som gällde.
Detta var innan Omega började använda egna urverk igen och 1109/1120 baseras således på ETA Caliber 2892-A2, detta så renommerade, automatiska urverk som med framgång motoriserat mången dyr lyxklocka genom decennier. Kronometercertifieringen är en trevlig bonus.
De 2892-baserade urverken tillät dessutom en tillfredsställande tunn boett. En Seamaster 120m mäter styvt 10mm på höjden, även med automatiskt urverk. Raffinerat så det förslår!
För den som har fallit för elegansen och mångsidigheten hos 120m kan också glädja sig åt att de är närmast oförskämt billiga idag. Även om det inte dräller av dem så finns ständigt ett gott urval på den europeiska marknaden.
Vettiga klockor startar på strax över 10 000 kronor och slutar på rätt sida av 30 000. Spretig prisbild alltså och det verkar inte spela någon större roll om det handlar om kvartsdrivna eller mekaniska klockor. Den som har 15 000 kronor att spendera har mycket att välja på.
Tudor Oyster & Oysterdate
Då prisvärda Rolex-klockor redan har behandlats här på Eqotime nyligen, vänder vi i stället blicken mot dess fattigare kusin: Tudor.
Märket köptes upp av Rolex 1936 för att erbjuda klockor till lägre priser, men som ändå skulle erbjuda samma kvalitet som modermärket. Det skulle möjliggöras genom samma boetter men med enklare urverk från utomstående tillverkare.
Första Tudor-klockan utkom 1947 och var så starkt inspirerad av Rolex-förlagan att den fick samma efternamn: Oyster. Det innebar följaktligen samma ostronformade, vattentäta boett på 34mm – en normal herrstorlek för tiden.
Under 50-talet dök Oyster Prince samt Oysterdate upp, där den förra introducerade automatiskt urverk och den senare datumfunktion. Oysterdate salufördes med både manuellt och automatiskt urverk där den senare således gick under namnet Prince Oysterdate.
Genom årens lopp växte boetterna till 38mm (Oyster Jumbo) samtidigt som mindre dammodeller också erbjöds. Under 1960-talet fick Oyster-klockorna urverk från masstillverkaren ETA och i sina olika varianter salufördes modellen ända in på 1990-talet.
Första Tudor Oyster innehade Caliber 30-1 från FHF (Fabrique d’Horlogerie de Fontainemelon), ett enkelt och robust manuellt uppdraget urverk med 17 juveler, en puls på 18 000 svängningar per timme samt 40 timmars gångreserv.
Oyster Prince erhöll å sin sida ett Fleurier Caliber 350 med likaledes rättframma specifikationer men med en rotor för automatisk uppvridning, medan Prince Oysterdate motoriserades av ett ETA 2874 och i senare varianter av den berömda slitvargen 2824.
Med sin Rolex-koppling, sina välsvarvade Oyster-boetter, stryktålighet och intressanta historia, ter sig alla Tudor Oyster-variationer som förträffliga vintage-alternativ. Det fina i kråksången är dessutom att priserna lockar.
Om artikelförfattaren får välja blir det en Oyster Prince från det tidiga 50-talet, ett armbandsur med en skön en aura av “instrumentur” över sig som dessutom ståtar med en eggande historia.
26 exemplar av de första Oyster Prince-klockorna (ref. 7909) fick nämligen följa med den brittiska Grönlandsexpedition British North Greenland Expedition, anordnad av brittiska flottan. Expeditionen varade i två år med syfte att utföra geologiska, meteorologiska, klimatologiska och fysiologiska studier. Inget dåligt track record och 7909 är dessutom den snyggaste av alla Tudor Oysters!
Zenith Elite, 1994–2019
“Zenith”. Smaka på namnet. Det liksom osar historia, finsmakeri och god klass, i alla fall för dem som ens känner till det. För finmärket Zeniths storhet lär gå under radarn för alla utom de verkligt insatta.
Märket föddes redan 1856 i klock-Meckat Le Locle i Schweiz och tidigt gjorde man sig ett namn på att utveckla och tillverka allting inom huset, inklusive komplikationer som kronografer och alarmklockor. En känd kund var för övrigt Mahatma Gandhi som bar ett fickur med alarm av Zeniths fabrikat.
Även som tillverkare av pilotklockor var man pionjärer. Visserligen var Cartier något före med sin Santos (1904) men bara några år senare, 1909, bar den franske piloten Louis Blériot en Zenith när han som första människa i historien korsade Engelska kanalen i en flygmaskin.
Idag är Zenith för övrigt enda märke som tillåts ha ordet “Pilot” på sina urtavlor då det namnskyddades av företaget redan 1888!
1969 utkom en annan milstolpe i Zenith-historien i form av urverket El Primero, världens första automatiska kronograf som slog med hurtiga 36 000 svängningar per timme. Och fortfarande utgör den ett huvudspår i märkets palett.
Och då kommer vi äntligen in på ämnet för dagen: Elite, ett särskilt tunt automatiskt urverk som fick representera Zeniths återkomst som tillverkare av egna verk. Det lanserades 1994 och var tänkt som ett massproducerat basverk vars konstruktion starkt inspirerats av den evigt omtalade slitvargen ETA Caliber 2892-A2.
Zenith Caliber 670, 680 och 661 blev resultatet, exakta och pålitliga enheter som vann pris för bästa urverk i Basel 1994, och som i ytterligare versioner kom att tillverkas under flera decennier.
Men inget urverk utan en klocka att montera det i. Ett tunt, elegant dressur lanserades samtidigt, under samma namn som det nya urverket: Zenith Elite. Traditionellt format och mer reserverat än urverket det skulle representera, med en liten sekundvisare vid “klockan nio” som enda element som verkligen stack ut.
Med sina nedtonade men harmoniska linjer och sitt förträffliga urverk har modellen dock stannat kvar i Zeniths annars så sportbetonade palett ända fram till idag. Så här i efterhand ter sig Elite som ett veritabelt klipp för dem som är ute efter ett diskret kvalitetsur att bära till kontoret såväl som till fest.
Det är inte så lite Jaeger-LeCoultre Master över anrättningen, men till ett betydligt lägre pris. Och frågan är om inte Zenith når upp till samma nivå av kvalitet och finish som sin namnstarkare konkurrent? Det doftar köpläge!
Elite kom för övrigt i en uppsjö varianter, med boetter om 31, 36, 37 och 40mm, datum eller datumlöst, stor eller liten sekundvisare samt möjlighet att välja bland funktioner som gångreservindikator, månfas och världstid. Även en manuellt uppdragen Ultra Thin-variant dök upp under andra halvan av 90-talet.
För att ådra sig ett betryggande utbud får man dock surfa ut på den europeiska marknaden. Priserna startar vid cirka 12 000 kronor medan det största spannet för finare exemplar hamnar kring 20-25 000 kronor.
I dagens avsnitt diskuterar Denke barnklockor med Folke. Det blir intervjuer från Prospex-eventet m
Nu är det inte bara de större mässorna som bokas av. För att bromsa smittspridningen av Corona-v
Text: Filip Ericsson I vår digitaliserade nutid har armbandsuren som bekant i princip gjorts överf