Text och foto: Ola Jacobsen
Vad är dykarur till för om inte att ta med på äventyr under vattnet? Eqotimes Ola Jacobsen tar med en nyservad Sea-Dweller 16600 ner i Östersjöns oktobervatten.
Några sjömil öster om Landsort reser sig några toppar från Östersjöns botten precis ovanför vattenytan. Under ljumma oktoberdagar är dessa populära rastplatser för en koloni med gråsäl. Här torkar de pälsen och njuter en stunds vila från jakten på mat.
Planen är att dyka nära sälkolonin, med förhoppningen att ska göra oss sällskap, men vädret den här oktoberlördagen vill annorlunda. Det tar nästan en timme att för oss att gå de dryga sju sjömilen ut till sälarnas favoritplats med den lilla ribbåten.
Trots den inbyggda dykförlängningen är länken för kort för att nå runt min tjocka våtdräkt, så jag skiftar band till en Isofrane-klon från Borealis. Jag får använda ett och ett halvt band för att nå runt. Jag vet att vissa skakar på huvudet, och om den satt löst håller jag med om att det skulle det vara stor risk att tappa klockan i djupet. Men nu sitter den tajt i sin hemsnickrade lösning, gummi spänt på ett tjockt lager neopren.
När vi närmar oss norrifrån, rakt mot den friska sydliga vinden, väntar inga vilande sälar på soldränkta klippor. Istället blänger några hundra par måsögon på oss en stund innan de lyfter och ger sig av från den blöta stenen.
Sälar eller inte. Ingen vill vara kvar i den gungande ribben. När man väl gjort sig omaket att ta sig ut vill man gärna i vattnet. Jag ser också fram emot det relativa lugnet under vattnet, fri från vågornas kast och slag.
Dykledaren släpper av oss på sydsidan, så att vi kan glida med strömmen norrut under dyket. Så fort vi kommit runt stenarna lämnar fridykarna båten som ett gäng pingviner.
I plurret
Jag och min apparatdykarkompis kränger på oss vikter och dykvästar, kontrollerar att allt sitter rätt och att luften är på, innan vi rullar baklänges ner i vattnet.
Vi guppar ett ögonblick bredvid båten, medan jag sätter vridringen på minutvisarens spets. Därefter tömmer jag luftblåsan och som burit mig och börjar nedstigningen.
Som nybörjare har jag fullt sjå med att sjunka lagom fort genom vattenmassorna samtidigt som jag tryckutjämnar, så att trumhinnorna ska klara av det ökande trycket. Väl nere på runt 13–14 meter når vi botten. Det här är blåmusslans rike. Det finns inte en kvadratcentimeter som inte är täckt av dem. Ett böljade musselfält från vattenlinjen ner till omkring 20 meters djup.
Vi börjar röra oss horisontellt längs en brant, även den täckt av musslor. Några sälar ser vi inte till, men då och då dyker någon av fridykarna som vi åkte ut med förbi och tittar nyfiket på oss en stund innan de måste upp för att andas.
När vi sett oss mätta på musslor, fridykare och Sea-Dwellers i undervattensmiljö börjar vi uppstigningen och simmar bort till båten.
Debriefing
På väg tillbaka till land har vi vinden i ryggen, men våghöjden har ökat till närmare två meter.
Landsorts fyr väster om oss försvinner helt i dalarna och sjösjukan försöker suga tag i min lätt nedkylda kropp. Skallen är tom och kroppen är ett med den lilla båten som forsar fram över det orediga vattnet. Båtmotorn kämpar för att knuffa oss upp över nästa våg och rusar sedan i nedförsbacken ner i dalen bakom. Jag sneglar på klockan på armen men är för kall och trött för att ta upp kameran.
Tillbaka på bryggan kommer värmen tillbaka med ett par koppar kaffe. Jag passar på att ta några bilder innan vi packar ihop och far hem.
Nu när jag har upplevt Sea-Dwellern i sitt element och jag har också märkt att den kanske ändå gör sig allra bästa på torra land.
Även om den pryder sin plats utanpå dräkten är den i minsta laget för att vara riktigt läsbar. Storleken på tavlan och den spinkiga minutvisaren gör det helt enkelt svårt att få en snabb överblick. Vridringen är dessutom svårgreppad med handskar.
Även om det var härligt att få uppleva en 16600 under vatten vet jag många andra armbandsur som är bättre lämpade för uppgiften.
Text: Britta Rossander Rolex firade i helgen (10 -11 juni) 100-årsjubileet av 24 Hours of Le Mans g
Auktionshuset Christie's i Genève genomförde i veckan auktion för ”viktiga klockor” och aukti
Text: Filip Ericsson I vår digitaliserade nutid har armbandsuren som bekant i princip gjorts överf