Kvinnliga förebilder. En gubbes reflektioner.

Internationella kvinnodagen. Låter bra, eller hur? Jag är på alla sätt för olika bemärkelsedagar. Om inte annat för att dagarna ofta innebär någon typ av firande, och vem gillar inte fest, eller fikabröd? Men, den här dagen är ju lite diffus på det sättet, hur uppmärksammar man det? Det är lite som Kristi Himmelsfärdsafton, den bara finns där. Utan att ha traditioner och specifik mat. Nåväl, kvinnodagen. Är det något vi ska fira eller uppmärksamma? Eqotime’s krönikör Hans Persson väljer att uppmärksamma på internationella kvinnodagen.

Fira eller uppmärksamma?

Att säga grattis till kvinnor i sin närhet känns lite knas, jag grattar ju inte eventuella utmärglade i vänkretsen på Världssvält-dagen? Men jag tycker att ett rimligt uppmärksammande kan vara att tänka över vilka kvinnliga förebilder jag som man har. Det brukar sägas att de flesta män nämner sin mamma då de tillfrågas om kvinnliga förebilder. Ibland hävdas det också att kvinnor, särskilt yngre, ofta har manliga förebilder. Typ att unga kvinnliga fotbollsspelare oftare nämner Zlatan än Marta. Det här känns lite svårt för mig att vara där och peta i. Det är också svårt att tycka något om huruvida det här är ett problem, egentligen. Ibland är en cigarr bara en cigarr och en Zlatan är bara en Zlatan.

Men jag, som man, har faktiskt kvinnliga förebilder, förutom mamma. Som jag ändå har lite som förebild. Och vi snackar nu inte heller nödvändigtvis om förebilder i all sin kvinnlighet. Jag har snarare ett antal förebilder som råkar vara kvinnor. Och den här veckan känns det som om det är bra läge att lyfta fram tre av dem. Jag tänker spontant på Lita Ford, Ayn Rand och Mona Sahlin.

Man kan ju tycka att det här är en något spretig skara, och så är det absolut. De förenas dock av någon slags kompromisslöshet, vilket är en egenskap jag beundrar, och ibland önskar att jag hade mer av. De är/var dessutom framstående inom sina respektive fält, också inspirerande. Sist men inte minst så har de i perioder kämpat i hård motvind.



Ayn, Lita & Mona

Lita Fords solokarriär efter Runaways började minst sagt knackigt. Att gå från världskändis i ett band till floppande soloartist kan inte varit så kul. Men hon kämpade på ändå. Och visade att hon var en musiker och underhållare av rang.

Ayn Rand hade ett kämpigt författarskap i början. Hon skrev och skrev men ingen ville ge ut hennes böcker. Det stoppar ju ingen som tycker att denne har något att säga. Så hon kämpade också på. Till slut blev hon utgiven. Och resten är historia.

Mona Sahlin är också lite av en envis urkraft. Hon lyckades skrapa upp sig själv från golvet efter Toblerone-affären och gå hela vägen fram till partiledarposten. Bra jobbat!

De här tre kvinnorna har också det gemensamma att de inte är odelat goda. En riktig förebild, åtminstone för mig, har inte bara goda egenskaper. Då blir det snarare blind idoldyrkan än en mänsklig förebild som man kan relatera till. Så, se till att ha förebilder, gärna kvinnliga. Och har ni inga kvinnliga förebilder, lyft blicken. Det finns så otroligt många kvinnor att inspireras av. Och glöm inte fikabrödet på Internationella Kvinnodagen. För alla dagar förtjänar fikabröd!

/Hans Persson

PS. Litteraturtips är alltid bra. Idag (eller till helgen, vem har tid att läsa på vardagarna?) läser vi “Stjärnor utan stjärnbilder” av Anna Williams. Intressant bok om det kvinnliga författarskapet. Kombinera detta med “Ljuvaste dröm” av Doris Lessing så har vi en fantastisk författare, som inuti en spännande berättelse ger sin syn på kvinnokamp, vänsterpolitik och även internationell politik.

Shopping cart
Det finns inga produkter i varukorgen!
Fortsätt handla
0